Jag har jobbat idag. Flitigt och effektivt och ganska mycket till och med. Men det jobb jag gjorde idag kunde jag göra hemma i sängen med familjen i rummet intill och köttbullar i  ugnen och leggings som byxor. Och då känns det onekligen som om jag varit ledig trots att filen Bedömning av tidningstexter mo 2 vittnar om något helt annat. Hur bra måndag? SÅ bra måndag.

Jag har varit lärare i snart fyra år. Varje fredag har jag märkt något speciellt. Pirr. Fniss. Spänning. Helg. Jag har tittat på, liksom utifrån, för nästan aldrig har jag delat.

Tills nu. När jag har en man som är hemma på helgerna.

Jag pirrar. Jag fnissar. Jag är spänd. Helg.

Och aldrig har jag blivit besviken.

Åh, jag skulle så väldigt lätt kunna vänja mig vid det här.

Är det bara jag som blir knäsvag, pirrig och gråtmild varje gång jag går förbi kvinnokliniken? Som blir alldeles tagen vid tanken på att det inne i den byggnaden i just den stunden finns så många som upplever ett av livets största, mäktigaste, svåraste och underbaraste ögonblick?

Jag blir. Oj, så jag blir. Det är både fantastiskt och påfrestande att gå förbi stället varannan gång jag går till och från bussen.

Såhär på kvällskvisten denna lovfirardag har jag och Fredrik sett debatten om vem som är den bästa mamman. Jag tänkte mest av allt att det var bra stämning och att jag gladeligen skulle vara barn till alla de tre mammor som satt i studion. Hannah, vill du adoptera en 29-åring? Jag sover gott på nätterna och ropar egentligen aldrig utan att berätta varför. Jag lovar också att jag kan vara tyst och lugn när du hänger med Brooke och Ridge bara jag också får vara med i soffan och titta. Vill dock tydliggöra att jag är väldigt nöjd med min egen mamma.

Nästmest av allt tänkte jag på en kommentar som kom fram i en av intervjuerna. Den om att det är ett jobb att vara hemma med barn. Ett ovanligt krävande sådant, med ett ovanligt krävande arbetsgivare.

Vi spolar tillbaka tiden till våren 2008. Jag är ordenligt rund om magen, snart ska jag bli mamma. Och allt oftare säger jag något om att jag ser fram emot att få vara mamma och mammaledig. Och ungefär lika ofta som jag använder ordet mammaledig får jag svaret:

– Nå, ledig och ledig, och ett leende som säger att vi får se vad du säger om den saken sedan.

Och det här är vad jag säger om den saken sedan: redan då på våren 2008, före jag ens blivit mammaledig, bestämde jag mig för att alltid se föräldraledighet och vårdledighet som just ledighet. Det har jag gjort sedan dess. Varför? Därför att det i min värld är självklart att jag är ledig när jag är hemma med mitt/mina barn. Om jag börjar se umgänge med mina egna barn som jobb så betyder det ju att jag aldrig någonsin kommer att vara ledig igen före de flyttat hemifrån och det känns väldigt sorgligt.

Jag och alla andra som är eller har varit hemma med barn vet mycket väl att det inte är roligt varje sekund. Vi vet också att man ofta som föräldraledig är tvungen att göra saker som inte är direkt festliga. Bajsblöjor, havregrynsgröt i mikron och torka matrester från golvet får åtminstone inte mig att brista ut i jubel och sång. Likväl är jag ledig när jag gör det på dagarna istället för att jobba. Likväl kommer också den arbetande förälderns sommarlov att präglas av bajsblöjor, havregrynsgröt och matrester. Betyder det att sommarlovet då inte finns och att ledigheten egentligen inte är någon ledighet?

På inget sätt är en hemmaförälders gärning i mina ögon mindre värd för att jag väljer att inte kalla den jobb. Men på alla sätt var min egen tillvaro som hemmaförälder mera ljuvlig och mindre kravfylld för att jag kallade den ledighet.

Ingrid fick påsklov idag. Ett hela två veckor långt lov. Hennes dagiskompisar såg alldeles förvirrade ut när hon lämnade dagisgården med garnkycklingen i en hand och påskgräset i den andra ropandes Glad påsk! I en liten människas värld känns påsken säkert ganska avlägsen ännu.

Själv fick jag studenprovslov idag. Ett hela tio och en halv månad långt lov. Jag läste igenom årets essäer det sista varvet och fyllde i blanketter. Låste in dem och kan inte mera. Bara hoppas.

Vi firade våra lov med den blåsigaste parkvistelsen i mannaminne. Och sedan med hamburgare. Och sedan med bulle. Och sedan med chokladkex. Jag har bokstavligen levt på chokladkex i flera dagar. Det enda jag verkligen kommer att sakna med att inte hela tiden borda/kunna läsa studentprov är chokladkexen som livsstil.

Nå. Om tio och en halv månad igen.

Den här synen mötte mig idag när jag hämtade min förstfödda på dagis. Hon hade ett par minuter innan frågat om ett täcke eftersom hon tyckte det var så bekvämt men lite kallt i längden.

Har jag sagt att jag älskar henne?

Den senaste veckan har vårt liv berikats med en lek. Gissa-vem-jag-tänker-på-leken. Den är väldigt praktisk. Hon som motvilligt går alls och vägrar gå längre bitar kan traska på ganska tappert om vi leker samtidigt.

Jag älskar att via leken förstå hennes värld på ett nytt sätt. Nu inser jag vilka människor hon tänker mycket på, vilka sagokaraktärer som lämnat bestående men, vilka filmpersonligheter som berört. Det fascinerar mig och gläder mig att jag välkomnas in i den värld som är hennes bara genom att vi frågar och gissar tillsammans.

Välkommen med på ett par turer i Ingrids värld!

—

– Är det en människa? frågar Ingrid.

– Jo, svarar ja.

– Är det ett barn?

– Nej.

– Är det någon på teve?

– Ja.

– Aha. Är det någon av gladiatorerna?

– Nej.

– Är det någon av utmanarena?

– Nej.

– Då vet jag inte.

—

– Är det en människa? frågar jag. För nu är det min tur att gissa.

– Nej, säger Ingrid.

– Är det ett djur?

– Nej.

– Är det en figur eller en varelse liksom?

– Nej.

– Okej. Är det en sak då?

– Nej, säger Ingrid.

Förstå mitt dilemma. Det är inte en människa, inte ett djur, inte en figur och inte en sak. Så vad är det då?

– Du måste ge en ledtråd, Ingrid. Det är för svårt.

– Okej då. Det är något som inte lever.

Tack för den.

Vad det var?

Siffran 100.

—

Och varje gång. Verkligen varje gång Ingrid frågar:

– Är det en pojke?

och jag svarar:

– Ja

så lyder hennes följdfråga:

– Är det Arvid?

Och hon skiner upp när hon gör den gissningen, framför den ivrigt, full av hopp. Och jag påminns om hur mycket glädje hon redan nu har av den bror som en del självutnämnda experter menar att hon aldrig kommer att ha någon glädje av.

 

1. Välj den snällaste man du vet, helst ska han nog vara snällare än du själv. På riktigt. Bara gör det. En god mans kärlek är det bästa som kan hända dig. Bad boys är överskattade. Hoppas alla över femton vet det.

2. Fundera på jämställdhet redan före ni får barn. Det är först då som jämställdhet blir en faktisk och praktisk utmaning och det kommer att ta er på sängen om ni inte tänker igenom saken före ni har en liten bebis.

3. Ge din man en kärleksgåva; en kväll varje eller varannan vecka som är bara hans. En kväll då han inte hämtar på dagis, inte kokar kvällsgröt, inte läser nattsaga. En kväll då hans kompisar vet att han alltid är anträffbar och fri som en fågel.

4. Be din man ge dig samma kärleksgåva. Ja, det är faktiskt rimligt att du ska ha lika mycket tid för dig själv och dina vänner som han. En kväll varje eller varannan vecka som är bara din. En kväll då du inte hämtar på dagis, inte kokar kvällsgröt, inte läser nattsaga. En kväll då dina kompisar vet att du alltid är anträffbar och fri som en fågel.

5. Inse att jämställdhet är ett självändamål bara för att det egentligen inte alls är ett självändamål.

Med jämna mellanrum får jag höra att kristen tro är något som svaga människor som inte orkar med verkligheten klamrar sig fast vid. Jag har aldrig förstått vad de som säger så menar. Och just nu förstår jag det om möjligt ännu mindre än vanligt. Kanske rentav än någonsin.

För som kristen förknippas jag just nu med en massa vidrigheter som i båda/alla läger sägs angående könsneutrala äktenskap, abort, en enskild predikants uttalande om medicin och andar…

Jag skulle hemskt ogärna vilja. Jag skulle helst av allt bara krypa ihop i soffan och gömma mig. Slippa bli förknippad med allt det här. Allt det som media vill måla upp som kristen tro. Allt det som så många ärkekonservativa och ärkeliberala vill låta målas upp som kristen tro. Allt för att få vara vi och de. Varför går vi med på det? Vi som skulle vara ljus och salt. Inte kasta skit på systrar och bröder som tycker annorlunda än vi själva.

Ja. Mer än någonsin vill jag bara krypa ihop i soffan och gömma mig. Så nu gör jag det. Och jag gömmer mig hos den som aldrig talade om konservativa och liberala. Som talade om att vi ska älska varandra och vara ett. Som var väldigt ointresserad av rätt åsikter men väldigt intresserad av rätt hjärta. Hos den som har allt att göra med kristen tro, men som väldigt sällan målas upp när den diskuteras numera.

Tillbaka till Honom.