Och så snabbt livet kan göra en helomvändning. Så snabbt allt kan bli så annorlunda. Den ovanligt bra tisdagen fick en spark i skrevet när Ingrid för en stund sedan hade tre raseriutrott på under tio minuter. Problemen var oändliga. Vi hade lämnat knäckebröd på soffbordet efter gårdagens festligheter som hon naturligtvis inte kan äta. Katastrof ett. Hon drabbades av någon aggressiv, plötslig hunger. Katastrof två. Hon fick syn på en burk vitaminer och trodde att det var hennes hett önskade fluortabeltter. Katastrof tre.

Aaaahhh!

Men lika snabbt gör livet en helomvändning till och plötsligt är den ovanligt goda tisdagen tillbaka. Man känner sig lycklig igen och inbillar sig för en stund att man till och med är lite fräsch och ganska pigg.

Och medan alla andra har en helt vanlig tisdag har jag en ovanligt bra sådan. Jag har jobbat under harmoniska omständigheter på förmiddagen. Jag har hängt på min älskades arbetsplats en stund mitt på dagen. Där fick jag krama fina människor och äta lunch. Mikroizzan för 1,60 var godare än den hade behövt vara, men så är jag ju int kräsen när det kommer till ätbara ting. Nu är jag tillbaka på min egen arbetsplats och sitter vid min nästan egna dator vid mitt nästan egna bord och tycker att livet är ganska så härligt.

När jag avslutat dagens arbetsdag måste jag blåsa ut 12 levande stearinljus. Åh, dessa ljuva höstkvällar. Vår livskvalitet ökade avsevärt när vi inhandlade våra ljusrelaterade ting i lördags. Nu är mörker lika med mys och ljus. Det finns ju inget sorgligt med det.

Dagens sista hälsning kommer från Ingrid vid middagsbordet. Den här gesten gör hon alltid när man frågar var något är och hon liksom deltar i den frågan med alla möjliga sinnen. Jag tror hon har lärt sig av mig. Som överdramatisk människa har jag en tendens att gestera vilt i allmänhet och i synnerhet i sällskap av barn. Jag måste jobba med det där. Så här kan vi ju inte ha det i längden. 

Med det sagt ska jag sluta roa mig på datorn och återgå till att roa mig med jobb. Tack vare min fantastiska man kom jag ihåg att pausa i arbetet för ett avsnitt desperate. En man som påminner om sådana saker är i sanning en bra man.

Dagens sista hälsning kommer från Ingrid vid middagsbordet. Den här gesten gör hon alltid när man frågar var något är och hon liksom deltar i den frågan med alla möjliga sinnen. Jag tror hon har lärt sig av mig. Som överdramatisk människa har jag en tendens att gestera vilt i allmänhet och i synnerhet i sällskap av barn. Jag måste jobba med det där. Så här kan vi ju inte ha det i längden. 

Med det sagt ska jag sluta roa mig på datorn och återgå till att roa mig med jobb. Tack vare min fantastiska man kom jag ihåg att pausa i arbetet för ett avsnitt desperate. En man som påminner om sådana saker är i sanning en bra man.

Bevisar med bild hur begåvat min dotter lägger pussel. Hon har tappat bort vissa bitar. Till exempel fjärilen. Jag undrar om hon gjort det med flit för att hon ändå aldrig lyckades lägga den rätt. Tror hon hade svårt att se vad som var upp och vad som var ner på det djuret. Och det har man ju stor förståelse för. Lättare djur finns ju att pussla med för en människa som inte nått den aktningsvärda åldern av 1,5 ännu.

Det tog några tappra försök innan både jag och Ingrid såg glada ut på bild när vi lekte med photo booth. Vi såg dock väldigt glada ut när kameran inte tittade.

Det tog några tappra försök innan både jag och Ingrid såg glada ut på bild när vi lekte med photo booth. Vi såg dock väldigt glada ut när kameran inte tittade.

I dag märkte jag ett av problemen med att ha lugg (utöver de där självklara katastrofliknande dilemman som blir konsekvensen av självlockigt hår i kombination med lugg – jag måste sakna självbevarelsedrift som ens tänkte tanken på att klippa en sådan här frisyr).

Nåja. Dagens problem: om man inte drunknar i pengar, tid eller supernådiga frisörer måste man ibland klippa till luggen själv. Detta är en utmaning för mig av två orsaker:

1. Jag är den klumpigaste människa som någonsin funnits. Tummen mitt i handen är en komplimang i mitt fall. Jag äger inte tummar.

2. Jag äger lika få frisörsaxar som tummar.

Summa: I morse klippte jag till min lugg under stor tidspress med en vanlig kökssax. Och märkte först efteråt att det fanns yoghurt på samma sax. Ett par minuter tidigare hade Fredrik klippt till ett youghurtpaket med samma vapen. Blä. Att resultatet inte blev speciellt bra var plötsligt ett ganska litet problem.

Jag har inte råd att vara noga och får så lov att vara glad trots att jag numera har huvudstadsregionens snedast och sämst klippta lugg.

Hon var så söt när hon som sjuk bara somnade lite var som helst och när som helst och hur som helst. Så söt. Ändå föredrar jag alla gånger en frisk flicka. Alla gånger.