Hon bottennappade rejält i fredags och somnade tio före ett. Det är inte rimligt. Och det blir inte mera rimligt av det faktum att hon var pigg och glad hela vägen, levererade som människa. Det var nästan skönt att utsättas för trötthetsutbrott dagen därpå, ett tecken på att tio före ett ändå var lite väl. Man vill ju ogärna ha det som normalläge.

Problem: hon vill inte somna ensam. Och hon har ju alltid gjort det. Nästan alltid nästan gärna. Den biten har i många långa perioder varit det enda som fungerat sömnmässigt, men nu fungerar det plötsligt inte alls. Hon kräver orimliga mängder ljud och ljus och man behöver ju inte vara kärnfysiker för att inse att det är svårt att somna på cirkus.

Vi är lite fast här. Min älskade flicka som inte riktigt kan det här med nattsömn ännu.

Tålamodet tryter stundvis, men jag älskar henne mera än allt. Hon är fest på alla andra sätt, det här är hennes akilleshäl. Alla har vi våra.

Konstaterar jag samtidigt som jag sätter på en barnsaga och tänder ljusstaken i fönstret och säger godnatt. För långt, långt ifrån sista gången denna sketna måndag.

Fredagen före första advent är och förblir den dag då julen flyttar in hos oss. Från och med nu är det julpynt och julmusik och glögg och pepparkakor. De här kamraterna kan mycket väl vara årets vassaste pynt.

Två steg framåt: jag krisar inte alls på grund av min mörka hårfärg. På riktigt. Det har aldrig förr hänt.

Ett tillbaka: min pannlugg som fyller en vecka är redan på utväxt.

Slutsats: det finns fortfarande utvecklingsmöjligheter för mig när det gäller avslappnad inställning till hår.

Med facit i hand var det inte bra att Fredrik och barnen åkte bort den här veckan. Med facit i hand var det absolut nödvändigt. Jag har läst väldigt väldigt många texter. Jag har skrivit tiotusentals tecken feedback åt mina elever. Utan blanksteg. Jag har skrivit om scener, kontaktat och organiserat julskådespelare och repeterat. Jag har antagligen nog jobbat lika hårt och kanske hårdare någon gång förr. Men jag kan inte minnas när och hur och ens om.

Hur mycket jag har saknat dem, de där tre som är min motvikt, mina bästa? Så väldigt mycket i måndags en liten stund på väg hem. Så väldigt lite sedan då så mycket annat tagit all min tid. Den som inte hinner känna efter saknar inte.

Men så väldigt mycket nu plötsligt när nästan allt det där jag kunde ha drunknat i faktiskt börjar vara gjort. När bara några få texter väntar på mig. Då kommer saknaden.

Så jag fäller en tår. Håller min systers hand. Tittar på bilder och filmklipp. Och tar mig samman. Vet att vi snart är tillsammans igen och att jag aldrig är riktigt mig då jag inte har dem i min närhet.

Av alla Fredriks goda egenskaper är en av de bästa att han igår packade in två barn i bilen och körde till Österbotten. Jag finner det så beundrande att jag blir lite knäsvag. Att bila ensam i sex timmar med två barn med olika behov i baksätet är på alla sätt en egenskap som förtjänar ett namn på en tavla på en vägg någonstans.

Själv drunknar jag i arbete just den här veckan, därför flyr de fältet. Jag läser elevtexter tills mina ögon faller ihop och däremellan planerar jag kurser för nästa period (på gymnasiespråk heter det att jag avslutar fyra kurser och kör igång fyra till, vissa av er vet exakt vad det innebär) och kryddar det hela med lite repetitioner inför årets julskådespel. Om det är en vecka under hösten som jag är en rejält frånvarande fru och mamma så är det nu, så jag tror alla vann på den här lösningen.

Det trodde jag INTE igår när jag strax före fem gick hem från jobbet och fick tårar i ögonen av saknad när jag mötte en mamma med en ettåring i vagn. Familjen är min livsviktiga motvikt. Också den här veckan när jag drunknar och är frånvaron personifierad så vill jag ju ha dem här. Jag vill ha Arvids lilla kropp i min famn mellan alla elevtexter, jag vill höra Ingrid prata så intensivt att mina öron får skavsår och jag vill ha Fredriks fotbollsmatch på teve i bakgrunden när jag planerar och tänker och strukturerar. Hans hand i min när jag biter på en nagel på andra handen och försöker lösa något pedagogiskt dilemma.

En annan gång. En annan vecka. Då jag är lite mindre frånvarande igen.

Det tar sig. Redan någon minut före elva somnade vår Ingrid ikväll. Och jag blev egentligen sur bara en gång. Ingen grät. Ingen skrek.

Som sagt; det tar sig.

Men det kom med ett pris. Jag fick ligga och läsa på samma soffa som Fredrik satt och tittade på Bron i, för Ingrid somnade i vårt rum. Så nu har jag obehagliga repliker och bilder i huvudet lagom till läggdags.

För den som oroar sig för att det här utvecklas till en sömnblogg kan jag lova bot och bättring redan imorgon.

Tack för tips och tankar!

Tack för att ni berättat hur era små somnar! Vi får fortsätta tänka och fundera och förhoppningsvis hitta en lösning.

Medan detta inlägg författas blir lördag söndag och Ingrid är fortfarande oförskämt vaken. Trots det känns kvällen nästan som en seger, ty inte en enda gång under de fyra (!) timmar som gått sedan hon gick till sängs har vi varit ens närapå osams.

Men om man ödmjukt får önska mer än frånvaro av bråk skulle hon ju gärna få sova redan vid elva. Det här är ändå tredje kvällen den här veckan som hon somnar först efter kvart före tolv. Kalla mig gammaldags, men nog känns det ju lite sent för en femåring.

Eftersom jag saknar självbevarelsedrift skaffade jag en pannlugg idag. Om jag ändå hde valt en hamster eller något annat kortlivat som kräver bara ett litet engagemang. Nå, nu är det såhär. Och hittills gillar jag läget. Av erfarenhet kan jag säga att det lär gå över. Vi räknar dagar. Men har kul så länge det varar.

Hej! Har du ett barn som är ungefär fem år gammalt? Med betoning på ungefär? Hur somnar barnet? Självständigt i sitt rum eller med någon vid sin sida? I ljust eller mörkt rum? Har det funnits/finns det mörkerrädsla? Hur har ni hanterat den?

H, hon vars dotter i förrgår somnade 23.51 och som börjar bli brutalt trött på att bli osams med ovannämnda dotter nästan varje kväll någon gång vid halv elva

– Just nu tar jag mycket hellre regn och mörker och rusk och plus åtta än snö och kyla. Så är det bara. Om någon vill anmäla avvikande åsikt får denna någon gärna göra det, men jag kommer på inga villkor att ändra uppfattning. Snön och kölden får gärna hålla sig långt borta fram till jul. Åtminstone.

– Blondinbella har fått en bebis. Jag är inte en finare eller mera avancerad människa än att jag:

a. vet det

b. tycker det är roligt

– Som bäst jäser min semledeg, en deg som jag arbetat ihop enligt Linns recept. Jag hällde frimodigt i mysli utan att kolla hurdan mysli det var. Märkte först sedan att det var mysli med både cornflakes och riskrisp i. Det kan ju omöjligt vara ett plus. Hur stort minus det är får folket avgöra senare ikväll.

– För ganska precis ett dygn sedan föll en börda från våra axlar, en börda i form av dagvård för Arvids del. Jag återkommer om detaljerna. Det blev inte som vi hoppades i första hand, men det kanske kan bli riktigt bra i alla fall. Just nu är det så extremt skönt att bara veta så man kan börja tänka sig livet 2014 igen.