Jag ger er den här bildennav två skäl:

1. För att ni ska komma ihåg hur otroligt mysig Inksie är.
2. För att jag ska komma ihåg hur otroligt mysig Inksie är. Hennes beteende mellan 19.55 och 22.28 lämnade mycket att önska. Om vi säger så.

Jag har inga siffror, men jag skulle gissa att mannen på den finländska gatan har ganska många kvadratmeter till sitt vardagliga förfogande. Det har jag också i vanliga fall. Jag och de två som tillhör min ärkefamilj delar på 69 kvadrat och det brukar räcka ganska bra. Även om det gör att jag förvarar en del saker hos svärföräldrarna (till exempel pentik-servisen och brudklänningen) och väljer att inte alls äga andra (som till exempel slalomskidor). Men jag kan vifta på armarna och jag kan andas.

Just nu har vi gäster. På våra vanliga 69 kvadrat. Och nu är vi åtta som samsas om dem. För en vecka. Så här efter två dagar och två nätter skulle jag våga påstå att det går helt okej. Förutom att:

– en gäst just föreslog lek för och med min dotter trots att vi la dem i säng för en dryg timme sedan

– en annan gäst just uträttade behov av det jobbigare slaget på golvet

– en tredje gäst sover i min garderob (det är egentligen inget minus men jag tycker det är roligt och ville säga det)

– en fjärde gäst har köpt chips som smakar illa (men det märker ju bara den som äter) och luktar ännu värre (vilket man inte får välja om man vill ta del av)

Den femte gästen har bara levererat. Bara. Våra gäster är inte de harmlösaste. Men de är de bästa. Åtta personer på 69 kvadrat gör att min vardag känns som en enorm fest.

Och i ganska många delar av världen skulle vi anses leva sjukt rymligt. Och det är ju bara vårt eget fel att vi har så mycket saker att det trots det är lite trångt.

När jag inledde min bloggfasta trodde jag att jag abstinensskakig skulle blogga på påskdagsmorgonen före jag ens hunnit kolla innehållet i påskgräset.

Så blev det inte. Alls.

Min paus har varit så lång och så innerlig att jag inte riktigt tänkte tanken, inte ens på annandagen. Så lång och innerlig att jag fick testa tre olika lösenord före jag ens lyckades logga in här. Och så lång och innerlig att jag inte riktigt minns hur jag hade tänkt att min come-back skulle se ut.

Så här var det åtminstone inte. Men nu är jag tillbaka.

I dag äter vi fastlagsbullar och det gör vi för att fastetiden börjar i morgon. Jag brukar varje år avstå från något de här dagarna mellan bulledagen och påsken. Efter relativt moget övervägande har jag beslutat att jag i år kommer att avstå från min blogg. Av flera olika orsaker.

Jag vill lyssna mera och tala mindre för en tid. Jag vill framför allt lyssna mera fokuserat och mera medvetet för en tid. Jag vill för en tid ägna väldigt lite tid åt att försöka vara intressant. Jag vill tvinga mig att leva utan just den här bekräftelsen för en tid. Jag vill för en tid tänka tankar som är för jobbiga och för stora och för nära mitt innersta för det här forumet. För en tid vill jag skriva mest om det som jag inte vågar och vill skriva om här.

Det är bara för en tid. Allt det där är bara för en tid.

Och jag tror att jag kommer att sakna min blogg. Men det är ju lite det som är poängen med fasta, att avstå från något som det är jobbigt att avstå från. Att göra sådant här går emot så mycket i min personlighet, men någonstans tror jag att det är nyttigt för oss att ibland avstå från saker frivilligt eftersom de flesta av oss nästan aldrig tvingas avstå från saker ofrivilligt. Snacka om i-lands.

Vi ses igen på uppståndelsens och glädjens dag! Den dag som vid blotta åtanke får min hud att gåsas och mina ben att spritta. Störst av allt är kärleken.

På bilderna ser ni klockrena exempel på en närvarande mamma och moster.

Jag är inte alltid så här.

Och plötsligt en dag som råkade vara just den här kvinnodagen och bulledagen fick jag mitt livs första fasta anställning. Jag känner hur vuxenpoängen rasslar in. Jag känner hur mina fötter rotas lite längre ner i myllan. Och framför allt; jag känner en enorm tacksamhet för de händelser som ledde mig hit. De som till det yttre kanske såg ut som märkliga tillfälligheter men som måste ha varit något helt annat. Jag är glad.

1. Hur firar du kvinnodagen?

Faktiskt på inget sätt alls. Det fanns en konfektask på jobbet med vilken vi blev gratulerade på kvinnodagen, och det var ju fint. Men min man har inte köpt någon blomma. Eller ens sagt något som skulle tyda på att han är medveten om att det är kvinnodag. Och jag har inte köpt någon blomma åt mig själv heller. Mitt icke-firande kan delvis bero på att fettisdagen överglänser kvinnodagen för mig. Synd att de krockar.

2. Vad/vem borde uppmärksammas i dag?

Jag vill uppmärksamma xxxchurch. En hemsida som kallas the #1 Christian porn site. De besöker porrmässor och delar där ut biblar som det står Jesus Loves Porn Stars på och de har hjälpt många porrstjärnor att bli före detta porrstjärnor. Och många porrberoende att bli före detta porrberoende. Det förtjänar lite uppmärksamhet.

3. Borde vi fira Männens dag? Varför/varför inte?

Nja, jag vet inte. I ärlighetens namn anser jag (detta inlägg till trots) att sådana här dagar har ganska liten betydelse. Det är hur vi uppmärksammar jämställdhet och kvinnofrågor alla andra dagar som spelar någon egentlig roll. En dag för männen skulle knappast ha någon vettig funktion.

4. Finns det någon jämställdhetsfråga i din vardag som gör dig sur?

Inte sur, jag är egentligen aldrig sur. Men jag blir arg av ganska många jämställdhetsfrågor. Jag blir väldigt arg och bestört när jag ser hur unga flickor far illa av de märkliga skönhetsideal som trots kritik bara får fortsätta råda och råda. Samtidigt förstår jag att tonårsflickor inte klarar av att vara kritiska eftersom inte jag själv heller har det förhållningssätt jag drömmer om. Jag blir också arg på att en del människor trycker ner kvinnor i Guds namn.

5. Hur fungerar jämställdhet i ditt förhållande?

Tack bra! Vilken lyx att få svara så.

Min man var pappaledig nästan lika länge som jag var mammaledig.

Det är han som jobbar deltid för att vår familjevardag ska vara roligare och följaktligen han som tar mera ansvar för vår dotters dagisfärder och vårt hem.

Vi har en arbetsfördelning hemma som egentligen är ganska outtalad men som fungerar sjukt bra.

Framför allt: jag är mån om att kommunicera mina behov, våga säga vad jag vill ha och behöver för att kunna vara en lycklig och fantastisk fru istället för att gå omkring och vara bitter och känna mig orättvist behandlad och påtrampad. Och han vill förstås ha en lycklig och fantastisk fru och bemöter mina behov så långt han bara kan.

Jag tror man måste satsa på jämställdhet för att få det. Om man vill ha det. Det kommer inte gratis och inte lätt. Det lätta är att falla in i traditionella, beprövade roller som uppmuntras. Att inte behöva försvara det faktum att man lämnat sin halvåriga dotter vind för våg (hos sin egen pappa) för att kunna slutföra sina studier.

Jag har i dag läst ut Alex Schulmans bok. Den som inte har blivit rosad av kritiker. Och min förhoppning om att jag skulle älska den dog lite medan jag läste. Den var inte dålig. Inte alls. Jag tänker inte stämma honom för att hans bok stulit några timmar av ett liv där sådana ibland vägs på guldvåg. Men jag kände ungefär lika mycket (eller lite) som när jag läste hans första bok.

Så var det tills jag läste sista sidan. Sista styckena på sista sidan. Då kände jag plötsligt ganska mycket. Då fick jag äntligen det som jag hade väntat på hela boken; en känsla av att Alex Schulmans fru Amanda är den bästa kvinna som finns i hela världen. Det var det jag ville ha. Det var därför jag ville läsa boken.

Låt mig citera.

”Jag tänker på hur mycket jag älskar henne och blir så svag att jag måste sätta mig ner. Att jag valde Amanda är ointressant – jag tror att alla väljer henne. Men att hon valde mig. Hon är mig fullständigt överlägsen i allt, men hon valde ändå mig. Om jag gjort något extraordinärt i livet så var det just det – att jag fick Amanda Widell att välja mig.”

Och då var det plötsligt så värt det. För visst är det magiskt att få bli vald av någon man inte förtjänar? Visst är det nåd? Och den största magin och den största nåden är väl det faktum att två personer i samma förhållande båda kan uppleva att de egentligen inte förtjänar den andra.

Jag vill ge er Amanda 19 år. För att jag älskar henne.

Titta på henne. Hon färgar inte håret. I alla fall inte tillräckligt ofta. Hon plattar inte sitt jobbiga självlockiga hår. Hon sminkar sig inte. Hon har en väldigt osmickrande vit topp.

Och hon bryr sig inte. Hon känner sig vacker ändå. Tänk det.

Hon ska träffa mannen i sitt liv om ett halvt år, men det vet hon inte ännu. Och hon kommer att se ut på samma sätt då. Men väga ganska många kilo mera.  Han kommer att välja henne. Men det vet hon inte ännu.

Tänk att hon kunde. Tänk att hon ville. Tänk att hon vågade. Tänk att hon var så fri.

Jag älskar henne. Och jag älskar att hon blev vald. Att hon blev vald av världens bästa man när hon som 19-åring vägde lika mycket som när hon flera år senare åkte in för förlossning. Att hon blev vald av honom när hennes intresse för kläder var lika litet som hennes intresse för kärnfysik. Eller vilken fysik som helst. Eller smink.

Fortsättning följer.

På bilden är Amanda 19 år tillsammans med sin yngsta lillasyster. Så otroligt söt. Också då.

Jag har ägnat stora delar av denna söndag åt att fundera på hur jag ska fira fasta i år. Och jag har ingalunda svaren ännu. Men jag hinner.

Jag har också läst ut Baby Jane av Sofi Oksanen och börjat läsa Alex Schulmans senaste bok med den smidiga titeln Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Jag vet att alla andra blivit besvikna på den eftersom alla andra bara älskade hans första bok. Men jag tänkte så här: eftersom jag inte alls älskade hans första bok utan tyckte att den bara var sådär så kanske jag kan älska den här med sommarängen i stället.