Våra älskade gäster har lämnat vårt hem. Det är sorg hos oss nu.

– Ja, nu har kusinerna åkt tillbaka till Sverige, sa jag tappert åt Ingrid en stund efter det svåra avskedet.

– Jag älskar dom. Jag kommer att sakna dom, sa Ingrid mindre tappert och lutade sig mot tamburväggen och var nära ett sammanbrott.

En stund senare satt hon i gungan med darr på läppen.

– Jag känner mig ledsen när kusinerna har åkt till Sverige. Jag vill att de ska vara här, sa hon.

– Jag också, sa jag och fick faktiskt en tår i ögat. En tår som jag desperat försökte blinka bort av två olika orsaker:

1. För att vara ett stöd åt min dotter i hennes sorgeprocess.

2. För att dölja tårarna för den trevliga unga man som kom på spontanbesök på eftermiddagen och räddade oss från vår misär. (Tack för det!)

Det enda som är positivt med att gästerna är borta är att jag får sova i min egen säng i natt efter en vecka på madrass i vardagsrummet. Men det väger löjligt lätt i jämförelse med allt negativt.

Vi är nog gjorda för delade liv.

Jag kan inte fotografera djur. Ingen av holmens djur kom till sin rättvisa genom staketet och min lins. Det blir inte bättre än så här.

Lite otippat (kanske) finns bloggvärldens äckligaste bild i min blogg.

I samband med en hälsoundersökning förra veckan fick jag frågan: hur mycket alkohol dricker du?

– Ingen alls, svarade jag.

– Ingen alls?

– Nej, ingen alls.

Och jag kände genast i samma stund ett enormt behov att förklara. Att förklara att jag är mer eller mindre nykterist i praktiken, att jag dricker nattvardsvin minst varannan vecka men att min alkoholanvändning faktiskt både börjar och slutar med det. MEN. Att jag egentligen ändå inte är nykterist och aldrig aldrig aldrig någonsin skulle kalla mig så eftersom jag inte har fattat något principiellt eller etiskt eller moraliskt beslut att inte dricka alkohol.

Så jag förklarade. Igen en gång. Åt den person som tog hand om hälsoundersökningen satt jag och förklarade att jag inte tycker om öl eller vin eller cider eller snaps. Som om hon skulle bry sig.

Som om jag var skyldig någon att förklara.

Så där har jag alltid gjort. Jag ber om ursäkt för att jag inte dricker alkohol. Jag känner mig skyldig att förklara att det inte är en moralisk fråga utan en praktisk fråga. Frågan är varför jag gör så. Varför känner jag att jag måste förklara att jag inte dricker alkohol? Med tanke på hur enormt mycket själsligt och ekonomiskt och hälsomässigt lidande alkoholen förorsaka känns det skumt att behöva motivera. Att alla känner till de negativa biverkningarna borde väl räcka som förklaring.

Ibland funderar jag på att bli nykterist och börja kalla mig det. Som ett ställningstagande mot en kultur där den som avstår från något som skapar så mycket lidande måste förklara sig. Som ett ställningstagande för alla de tusentals människor som verkligen inte förknippar alkohol med festyra och glädje utan med ett helvete på jorden. För alla de tusentals barn som är rädda för sina föräldrar på grund av promillehaltiga drycker.

Räcker det som förklaring?

Den var ju glad och god.

Bild verkar omöjligt kunna beskriva hur dåligt det här paraplyet mår efter gästernas och mini-värdinnans framfart. Men det var värt ett försök.