Jag har ingen aning om vad som kommer att hända med mitt liv. Jag har inte ens någon aning om vad jag vill med mitt liv. När jag var tjugo år (vilket inte var riktigt så länge sedan som det låter när man säger sådana saker med myndig stämma) hade jag ganska klara mål med mitt liv. Lite sådär som Blondinbella och andra driftiga människor. Men någonstans mellan tjugo och tjugoåtta har jag tappat bort dem och jag kan inte för mitt liv komma ihåg eller komma på vad jag vill.

Var vill du vara om tio år? För några år sedan älskade jag sådana frågor. Nu blir jag bara ödmjuk. På gränsen till patetisk och sorglig. För jag har faktiskt ingen aning alls.

Amanda 38 år. Ja, jag vet inte.

Hon kanske bor i Helsingfors. Men kanske i Österbotten. Eller Sverige. Eller så kanske hon kommer över sin ovilja att bosätta sig i främmande länder och bor i England eller Spanien eller Sudan. Hon kanske fortfarande jobbar som lärare och fortfarande älskar det. Eller som journalist, vilket hon ju var säker på att var det enda rätta för henne så sent som för tre år sedan. Eller så har hon utbildat sig till något helt annat. Hon kanske har ett barn. Eller två barn. Eller fem barn.

Att inte veta vad man vill eller vart man är på väg är på inget sätt en livskris. Men ibland skulle det vara roligt att ha någon slags riktlinje att gå efter när man fattar beslut gällande relativt stora saker.

Å andra sidan är det väl ingen av oss som alltid haft det där klart för sig. Nästan ingen människa med år på nacken och livserfarenhet i ryggsäcken kan väl titta på sin livssituation och känna att allt blev precis som hon trodde när hon målade upp sina mål. Knappt torr bakom öronen.

Förra helgen fick jag återse sommarens konfirmander, ni vet de där som jag blev nästan orimligt förälskad i på lägret i juli. Nu var det mörkare och kallare och regnigare men samtidigt bara ljuvligt. Allt annat är liksom omöjligt när man får ha dem omkring sig.

Det är studentskrivningstider. För de flesta människorna i vårt samhälle betyder det absolut ingenting. För en del av abiturienterna betyder det fruktansvärt mycket, för andra ganska mycket och för några nästan ingenting. För oss gymnasielärare betyder det lite olika saker, bland annat en hel del timmar som övervakare.

I dag på eftermiddagen avverkade jag ett övervakningspass på två timmar och fem minuter. Och nästan hela tiden satt jag och funderade på vad som skulle hända om jag mitt i allt bara ropade ut några kommentarer kring och tips för studentprovsuppgifterna. Skulle provet avbrytas? Skulle abiturienterna drabbas? Skulle jag bli avskedad?

Jag beslöt mig ändå för att inte ta reda på vad konsekvenserna av en dylik handling skulle bli. Känner mig faktiskt lite glad över att jag kunde hålla mig.

Jag är också en sådan som ibland frestas av tanken på att dra i nödbromsen på ett tåg. Är du?

Och så bjöd den här veckan på ännu en dag som blev mycket mera angenäm än jag hade trott.

Och efter imorgon är det bara en tuff vecka kvar. Av dedär fyra. Om du minns.

Som lågstadieelev fick jag mycket kärlek av två pojkar i min klass. De var bästa vänner och båda två kära i mig under flera års tid. Jag tror faktiskt att Fredrik sådär nätt och jämt har älskat mig lika länge som de gjorde. De lovade mig att de skulle bli tennisproffs och att jag följaktligen skulle få bli tennisproffsfru om jag bara gifte mig med åtminstone en av dem. Så blev det inte. På något sätt. Men en av dem är fotoproffs nu. Och det är ju alltid så väldigt väldigt roligt när en människa man vuxit upp med blir oerhört duktig. Nästan magiskt. Att det är den där pojken.

Igår hade jag nästan tjugo tonårsflickor hemma hos mig. En av dem är egentligen sjuttiofem men hon kallar sig sjutton. Det var då för sjutton år sedan som hon började om. Vi skrattade och grät tillsammans. Mest grät. För att delar av världen är så fruktansvärda och livet i den ibland så äckligt. Men också för att det på sina ställen finns godhet som inte söker sitt utan som tjänar och älskar och ger.

Ibland när jag möter den godheten blir jag så arg och besviken på mig själv och undrar vad jag egentligen håller på med. Men den här gången kände jag inte alls så. Jag kände mig bara inspirerad. Jag vill vilja mera. Jag vill tänka större. Jag vill tro mera. Och även om all den viljan kan göra en matt så gräver den inte ner någon.

Jag arbetade som en maskin idag och maskiner kan ibland belönas med att få avsluta arbetsdagen redan kvart över två (men vi kan tala tyst om när den började). Sedan dess har jag varit hemma med kvinnan i mitt liv och jag kan inte ens minnas när jag senast varit hemma så här många timmar i sträck i vaket tillstånd. Och jag har njutit.

Jag har kokat makaroner utan att göra något annat alls samtidigt och tänkt att det kan vara livet. Jag har läst sjuttio sidor roman. Jag har högläst okänt antal sidor barnbok. Jag har bläddrat i H&M:s höstkatalog utan att förstå varför. Jag har läst bloggar som jag läst för sällan på för lång tid. Jag har dagdrömt om helgen. Och ännu mera om nästa helg. Jag har dansat med Fredrik och Ingrid till Bryan Adams Heaven. Och utan att jag egentligen tycker speciellt mycket om den låten  kändes det onekligen som om lite himmel var på besök i vårt vardagsrum just då.

Nåd är att lyckan är större än tröttheten just nu.

Jag hörde henne och Ingrid i trappan när hon kom och redan då visste jag att hon är underbar. Sedan stod den 75-åriga stora lilla kvinnan där framför mig i sina klarröda converse och sin mörkrosa Odd Molly-wrap och jag blev för kanske första gången någonsin riktigt till mig över att få vara i närheten av en annan människa. När jag någon gång sett tv-kändisar eller artister i verkligheten har jag alltid förundrats över att jag aldrig blivit berörd, men nu berördes jag direkt. Det fanns så mycket kärlek i den människan att allt annat var omöjligt.

Jag vill också ha converse när jag är 75. Och ännu mera vill jag förmedla kärlek som hon när jag är 75. Eller ännu yngre.

I kväll kommer en före detta prostituerad att äta middag hemma hos oss. En kvinna som idag är 75 år gammal och ger sitt liv för att hjälpa kvinnor som inte ännu kan kalla sig före detta prostituerade utan bara prostituerade. Jag har aldrig tidigare träffat henne men jag vet redan nu att jag beundrar henne. Här kan du läsa mera om middagsgästen som förhoppningsvis kommer att ruska om mig ordentligt.

Jag trodde att jag skulle komma hem vid fyra-tiden i dag och vara tvungen att först städa lägenheten med en småhungrig och lägertrött Ingrid hängandes i benen och sedan laga mat åt x antal personer med en storhungrig och fortfarande lägertrött Ingrid hängades i benen.

Jag kom hem vid fyra-tiden till en städad lägenhet och en man som just hade städat lägenheten i fråga och som sedan tog med sig den småhungriga och lägertrötta varelsen. Plötsligt fick jag sitta en dryg halvtimme på den saknade soffan (vars kuddar dessutom blivit avdammade grundligt idag) och ska snart få fixa maten utan någon alls i benen.

Tänk att det kunde bli så bra. Det som såg så taskigt ut.