Igår hade jag nästan tjugo tonårsflickor hemma hos mig. En av dem är egentligen sjuttiofem men hon kallar sig sjutton. Det var då för sjutton år sedan som hon började om. Vi skrattade och grät tillsammans. Mest grät. För att delar av världen är så fruktansvärda och livet i den ibland så äckligt. Men också för att det på sina ställen finns godhet som inte söker sitt utan som tjänar och älskar och ger.

Ibland när jag möter den godheten blir jag så arg och besviken på mig själv och undrar vad jag egentligen håller på med. Men den här gången kände jag inte alls så. Jag kände mig bara inspirerad. Jag vill vilja mera. Jag vill tänka större. Jag vill tro mera. Och även om all den viljan kan göra en matt så gräver den inte ner någon.