Du är världens bästa mamma. Du är världens gulligaste mamma. Du är världens finaste älskling.

På det tänker jag sova gott i min lägersäng.

Jag har det så innerligt väl på läger med konfirmanderna som vann och förtjänade mitt hjärta och med ledarna som gör arbetet till en glädjefest. Jag har skrattat så många gånger och så intensivt att min röst antagligen tackar för sig innan kvällen är slut.

Men jag saknar den minsta människan i mitt liv. Jag har inte sett honom på en hel vecka. Och det är ju en enorm del av hans lilla liv.

Men då det är det enda jag verkligen saknar så är ju tillvaron onekligen god. Innerligt god.

Denna kväll har jag haft en klick vaselin på min näsa och i den klicken en bomullstuss som jag sedan utan händers hjälp försökt överföra till en annan människas vaselintäckta näsa.

Gissa var jag är.

Jag kan inte kalla det stress för jag vet vad stress är och det här är inte det. Men något är det ju. När man inte riktigt hinner med. När man aldrig hinner eller orkar plocka i kök och vardagsrum de där sju minuterna varje kväll som gör skillnaden mellan ett hem och ett slagfält. När man inte minns hur soffan kändes. När man plötsligt märker att man är lite mindre närvarande i nuet än man både vill och borde vara.

Ja, inte vet jag vad det är. Men vad det än är så vet jag att jag som första åtgärd slutar springa och att jag som andra åtgärd slutar blogga.

Att jag bloggar nu är ju ett sundhetstecken. Dessutom gör jag det från soffan och kommer alltså plötsligt ihåg hur den kändes. Även om jag också den här gången har unga människors tankar bredvid mig på soffan och en lässituation som kräver något av mig. Men ändå. Det börjar bli bättre. Tror jag. Hoppas jag. Vill jag.

Jag har just läst Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Jag känner lite som efter boken om tigermamman. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Men en del av Juuls teorier och tankar utmanar mig verkligen och jag tycker om utmaningar, speciellt sådana som får det att bränna ordentligt i skinnet. Speciellt det här tycker jag om (som faktiskt inte är ett citat ur boken utan ur en artikel han skrivit om trotsåldern).

När det handlar om stövlarna och jackan som ska på innan man ska iväg till dagis eller ut och handla, förklarar många föräldrar sin hjälpsamhet med att det inte finns tid att experimentera. Vi måste ju hinna till bussen eller pappa måste komma till jobbet i tid.
Jag är ledsen att behöva säga det, men det är dåliga ursäkter. Om du inte har tid att låta ditt barn utvecklas måste du skaffa dig mera tid.

Har någon annan läst? Har någon annan någon åsikt?

Jag gick hemifrån före åtta i morse och kom hem igen elva timmar senare. Det blev en ovanligt lång arbetsdag. Och det absolut bästa med den meningen är att jag verkligen kan betona ordet ovanligt.

Jag älskar mitt jobb. Har jag kanske sagt det förr? Jo, förstås. Men långt ifrån lika många gånger som jag tänkt det. Sedan klockan tolv idag har jag suttit hemma på soffan och läst unga människors tankar kring frågor som på något sätt engagerar dem. Det känns ju nästan mera som en arbetsförmån än som själva arbetet. Det måste ju vara det här som är att vara på rätt plats. Det där som man hörde rykten om när man samtalade med studiehandledaren i gymnasiet, det där som kändes som en omöjlighet i högstadiet när rätt plats likställdes med något jobb som ledde till kändisskap av något slag (ja, en sådan tonåring var jag trots att jag var tonåring före tv-programmen började producera kändisar av nästan vanliga dödliga).

Ja, jag älskar mitt jobb. Och då är ju ändå den här delen den del jag kanske tycker att är minst trevlig. På rätt plats.

Ibland hopar sig det mesta i livet. Allt ska liksom hända samtidigt. Sedan jag blev vuxen (jag tror i alla fall att jag har blivit det) har jag märkt att de här hopningarna kommer med jämna och ibland ojämna mellanrum. Det jag funderar på idag är hur lång en hopning egentligen får vara.

När min älskade man förra veckan uttryckte meningen; det blir fyra riktigt tuffa veckor nu så kände jag att gränsen nog var passerad. Att ha det riktigt intensivt en vecka eller en och en halv fungerar väl ibland. Men fyra. Då ser man ju med nöd och näppe något slut. Och vad som helst kan ju hända under de här fyra veckorna som gör att den där femte inte heller blir speciellt harmonisk.

För mig är det inte fyra så tuffa veckor. Klart över medel men inte på något sätt oöverkomliga. Och det hägrar en belöning utan dess like när kampen är slut vilket onekligen minskar på lidandet redan nu.

Dessutom har ju en av de där veckorna redan gått. Tre kvar då. Det klarar vi. Väl. Tror jag. Men till och med med våld ska det undvikas i framtiden att hopningarna blir så här långa.

Och så tackade vi nej till Borgbacken och ja till en hemmakväll. Ibland är matlagning, klädtvätt, pussel och högläsning ur bilderböcker man kan utantill bättre än allt annat. Ikväll var ibland.

Det är roligt och händelserikt att leva, men ibland måste man trycka in pauser med våld. Också om det sker på bekostnad av nöjesfält. Ikväll var ibland.