Och så kom en dag – igår – när över 2600 unika besökare läste min blogg. Så många hat sagt så fint. Jag har varit dålig på att tacka, mest för att det var så mycket annat igår, men jag känner mig väldigt rörd och alldeles till mig.
Kanske det var därför jag grät typ åtta gånger när jag igår såg Little women med en syster. Och kanske det var därför jag grät fyra gånger när vi idag såg dagens avsnitt av En ohederlig jul med familjen Knyckertz. Fyra gånger är jättemycket på drygt tretton minuter!
Mest tror jag att jag grät för att livet sällan är så tydligt som på julen. Allt vi har och allt vi saknar blir så uppenbart. Därför grät jag. Av tacksamhet för att just jag har så ofantligt mycket och framför allt så ofantligt många just nu. Av sorg och frustration och ilska för att andra just nu saknar så mycket. För att de dagligen frågar sig hur de hamnade där de är nu. För att livet kan kastas omkull på så kort tid och för att ingen av oss någonsin vet hur vår morgondag ser ut.
Det vet inte jag heller. Men jag får leva mitt liv i orubblig tro på att Gud vet och på att jag får vila i det och i honom. Trots all ovisshet och osäkerhet behöver jag inte vara rädd. För mig gör det hela skillnaden. Det är det bästa som finns.
Det finns inte många vaccinkritiska röster i mitt flöde, men de som finns är väldigt ihärdiga. Någon gång i tiderna delade de allt möjligt, nu delar de nästan bara vaccinkritik.
En del svarar, ifrågasätter, protesterar. Det verkar inte bita alls. Samtidigt tror jag att det är viktigt att några gör det, om texter bemöts med enbart tystnad kan tystnaden tolkas som medhåll. Min egen tystnad är inte medhåll, snarare en känsla av hopplöshet.
Jag har ju en stark och nästan orubblig tro på att vi måste våga och orka möta människor som tycker och tänker annorlunda än vi själva. Att vi måste våga och orka lyssna på varandra och försöka förstå.
Men det är svårt nu. Nästan omöjligt. Du säger så mycket. Och jag vet inte hur jag kan eller ska svara. Men jag försöker.
1. Du säger antingen rakt ut eller inlindat att jag är dum. Du utgår från att jag tillhör en korkad massa som blint lyder medan du minsann vet bättre. Men vet du vad? Du vet inte nödvändigtvis mer än jag bara för att du har läst mer eller sett fler klipp på youtube. I det här fallet spelar kvaliteten en betydligt större roll än kvantiteten. Och ibland är det klokaste vi kan göra att erkänna var gränserna för vår egen kunskap går och lyssna på dem som faktiskt kan och vet mycket mer än vi själva.
2. Du säger att vi faktiskt måste lyssna till alla berättelser. Och trots att jag egentligen håller med så har jag svårt för att vissa nu låter människors ord väga lika tungt oavsett vem som uttalar orden. Alla människor har rätt till sin åsikt, men det betyder inte att alla har rätt i sin åsikt. Och det blir lätt farligt om enskilda människors personliga erfarenheter upplevs berätta en lika stor del av sanningen som dokumenterad forskning kan berätta.
3. Du säger att det lätta har varit och är att ta vaccinet. Jag håller inte riktigt med. Alla vet att det finns en risk med varje vaccin vi tar. Alla vet. Jag visste det också. Men jag valde att ta det ändå, utan att veta hur just jag reagerar. För alternativet känns ännu värre. Och med alternativet menar jag dels både covid i sig och ett samhälle som aldrig kan återgå till någon slags normalitet. Så varje gång någon säger ”det lätta har varit att ta vaccinet” så ifrågasätter jag lite. För mig kändes det inte precis lätt. Men det kändes självklart och rätt.
4. Du säger att du inte förstår varför du inte får fatta det här beslutet utan att andra ifrågasätter det. Att det här väl är din ensak? Jag fattar att det är jobbigt att bli ifrågasatt och kritiserad, men det här är inte bara din ensak. Grejen med vaccin är att det är en gemensam grej. Att vi gör det tillsammans och för varandra. Jag vet ju att jag som hyfsat ung och grundfrisk med stor sannolikhet skulle få/kommer att få en väldigt lindrig variant av covid – men jag vet också att mitt val att låta vaccinera mig kan bidra till att skydda andra som har helt andra förutsättningar. Mitt val får konsekvenser. Det får ditt val också.
5. Du säger att det här bara är en säsongsinfluensa. Det är det inte. Och när du säger det blir det svårt att ta det du säger på allvar.
6. Du använder ord som apartheid och gör kopplingar till judarnas situation under andra världskriget. Du säger att vi inte får glömma vår historia. Men jag känner bara att du glömmer och på ett ganska grymt sätt förminskar det vidriga som hände då när du påstår att vi snart är där igen. Det är inte samma sak. Alls.
7. Du säger att vi bara borde börja leva som vanligt nu. Men läs berättelserna från sjukvården. En sjukvård som har gått på knäna i snart två år och en intensivvård som just nu är mer belastad än under hela pandemin hittills. Köerna är enorma. Människor får inte den hjälp de behöver för att belastningen är för stor. När sjukvården vädjar till oss om att ta vaccinet så känner jag att vi nog måste ställa upp. Att det är typ det minsta vi kan göra.
Jag tror att du vill väl. Att du gör ditt bästa. Jag hoppas att du kan tro detsamma om mig. Men vi kommer nog från helt olika håll här och landar i helt olika svar. Hur ska vi göra då?
Jag har hört att det finns människor som julstädar riktigt, riktigt omsorgsfullt. Jag är lite avundsjuk. Men så kommer jag ihåg det där som är viktigt att minnas i alla tider och livsviktigt att minnas i juletider;
ingen hinner allt, ingen har allt, ingen gör allt.
Jag tror att du vet det, jag hoppas att du minns det. Men om man ständigt jämför sig själv och sitt liv med summan av hundratals andras mest polerade glansbilder är det lätt att glömma.
Därför bjuder jag här på lite gammal hederlig motvikt:
I give you vår läsfåtölj. Som den såg ut igår. Eller läsfåtölj och läsfåtölj… Rättare sagt den där möbeln i tv-rummet som är köpt för att agera läsfåtölj men som i praktiken fungerar som förvaringsplats för vår rena tvätt. Den gör ett bra jobb, men jag kan tycka att alla extra pengar vi betalade för att man ska kunna fälla ryggstödet bakåt och fotstödet uppåt onekligen känns lite bortkastade i just den här funktionen.
Du kanske har tvättat med tandborste mellan kakelplattorna i bastun idag. Jag har tömt den här stolen. Många plagg har hamnat i de klädskåp där de hör hemma, några bad boys har ”mellanlandat” i bastun. Båda sätten att leva livet på funkar, båda har sin charm.
Jag behöver inte jämföra mig med dig och du inte med mig. Vi behöver bara bli bättre på att aktivt välja själva och göra det som är viktigt och bra för just oss. För ingen hinner allt, ingen har allt, ingen gör allt. Därför måste vi välja att hinna, ha och göra det som spelar roll för oss själva. Resten kan vi strunta i.
Kan vi komma överens om en liten sak den här julen? Att vi äter det som vi vill äta och så kommenterar vi inte det? Det betyder att vi inte säger saker som:
– Man borde väl inte ta en portion till, men…
– Nå, vi äter idag och skärper oss imorgon.
– Det hör väl till att gå upp några julkilon.
– Nu ska jag svettas bort julskinkan och konfekten.
Kommentarer som de här kanske inte känns någonstans i dig – grattis i så fall! Men de känns alldeles fruktansvärda i alldeles för många av oss och vi vet rätt sällan hur våra ord landar i dem. Så kan vi bara hjälpas åt och inte prata om maten på det sättet? Göra mat och ätande mindre och inte mera laddat?
Det kan hända att någon i ditt julsällskap ägnar åttio procent av sin vakna tid åt att tänka att hens (oftast hennes) kropp borde vara något som den inte är – kommentarer som kanske känns helt oskyldiga för dig kan kännas som knivar i henne.
Så igen: ät det du vill äta. Ät inte det du inte vill äta. Men kommentera inte, moralisera inte. Uttryck varken stolthet eller skam, lyckande eller misslyckande. Undvik helt ord som tjock eller smal. Låt mat vara bara mat. Låt ätande vara bara ätande.
Och om du inte kan låta det vara bara det – för att du kanske är en av de där alldeles för många som ägnar alldeles för stor del av din energi åt att tänka på din egen kropp – prata inte om det just vid julmiddagen. Men prata om det med någon. Det är viktigt att du gör det.
Egentligen skulle jag ha varit på bröllop i Helsingfors idag. Men på grund av corona blev det inte så. En av mina gamla studerande skulle ha haft sin bröllopsfest och jag skulle ha fått vara med. Dessutom med ett hedersuppdrag. Vad är finare än det?
Fick ändå bästa tänkbara plåster på såren när en annan gammal studerande meddelade att hon är i Vasa och frågade om vi kunde ses. Om vi kunde.
Det bästa med att vara lärare är eleverna. De är liksom på plats 1-246. Sedan kommer andra fördelar med lärarjobbet. Som gymnasielärare får man vara med på ett hörn på en riktigt häftig resa. De flesta är på någon nivå barn när man träffar dem och de flesta är på någon nivå vuxna när de går ut gymnasiet. Att få finnas med lite grann på den resan är stort.
Att i vissa fall få finnas med också efter den resan är ännu större.
– Det är nog jobbigt det här med corona, säger Fredrik plötsligt.
Det är ju onekligen lätt att hålla med, men onekligen också lite svårt att veta exakt vad han syftar på. Är det att församlingen måste ta hänsyn till nya restriktioner? Oron över att någon i familjen ska vara i karantän på jul?
Så jag frågar.
– Det är jättmånga engelska fotbollsspelare som har corona nu.
Så det var det.
Att vara gift med Fredrik är många saker. Bland annat det här.
Jag har inte så överdrivet många principer, men många av dem jag har kretsar kring lucia. Jag tar inte lätt på familjens luciabild och inte lätt på familjens luciatåg. Jag har stor förståelse för min familjs förvirring. Varför är hon plötsligt så himla noga? tänker jag mig att de frågar sig den här ena dagen om året.
Så när ett av barnen meddelar att hen inte tänker vara med i år… tar jag inte jättelätt på det. När ett annat barn säger att hen inte heller är med i så fall… tar jag inte jättelätt på det heller. Är det för mycket begärt att alla ställer upp en gång om året? På bild och sång i mörk decembermorgon?
Tydligen.
Fredrik – som vet att det här är viktigt för mig – försöker lugnt och sansat förklara för de lussevägrande barnen att det här faktiskt är viktigt för deras mamma. Jag känner mig 100 % fånig och 100 % älskad när jag hör hur han med pedagogisk stämma försöker leda våra avkommor rätt.
Ett barn ger lite otippat med sig. Hen borde få diplom. Vi kan förresten säga han här, för tydlighetens skull. Ett annat vägrar fortfarande. Hon, kan vi säga här. Jag överväger för en kort stund att muta henne med pengar. Hur mycket är det rimligt att betala tonåringar för att de mot sin vilja ska leverera lite luciastämning? Två euro? Fem? Tio? Men det känns onekligen lite smutsigt. Pengar i luciasammanhang brukar ju i handla om insamlingar till välgörande ändamål, inte om att göra nästan-medelålderskvinnor med löjligt höga luciaförväntningar nöjda.
Jag står inför ett dilemma. Mina principer krockar mot varandra. Vilken princip ska väga tyngre här? Principen om att få ihop det här med lucia eller principen om att inte betala folk för sådant de nog måste göra frivilligt om de ska göra det alls?
Min lösning blir att kalla in Fredrik. Han har i tio år agerat publik och fotograf, nu kliver han in i tomterollen like a pro. Sa jag att jag kände mig 100 % älskad? Jag sa fel. 110 %. Minst.
Arvid går alltså med på både bild och lussetåg. På ett villkor. Ett rätt stort. Jag går med på det. Direkt. Tänker att jag inte har råd med något annat. Har ett uselt förhandlingsläge och lucia handlar väl ändå om att ge. Väl?
Så…
Efter Sankta Lucia och Nu tändas tusen juleljus brister luciatåget frimodigt ut i Snoppen & Snippan.
Jag älskar luciadagen.
Den här bilden togs när Hilde för en stund blev arg och vägrade vara med. (Notera gärna Fredriks rimligt utmattade min.)
Och den här bilden togs när Arvid för en stund blev arg och vägrade vara med.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Jag vet inte vad lucia är för dig, men för mig är lucia mest av allt en orubblig påminnelse om att ljuset alltid har sista ordet.
Låt mig varje dag leva i vetskap om att det är sant. Låt mig leva, andas och vara ljus.
(Om vägen till den här bilden återkommer jag senare. Det finns – som det ofta(st) har gjort – en hel del att säga. Bilder säger verkligen inte alltid mer än tusen ord.)
Jag behövde verkligen något eget förra läsåret. Något som var bara mitt. De dagar jobbet förde mig utanför hemmets dörrar gick att räkna på två händer. Min värld var liten.
Men det var ju världen överlag. Man kunde inte precis välja och vraka bland egna saker att göra. Så jag valde något som gick att göra och som jag ändå visste att jag i något skede ville göra. Jag läste 25 sp arbetsplatspsykologi. Intressanta och lärorika kurser om till exempel ledarskap, utmattning och konflikthantering. Jag lärde mig massor och jag fick det där egna som jag behövde.
Så när jag i början av augusti träffade honom som tyckte att jag kändes så ledsen sa jag:
– Tänk om det här året blir likadant! Vad ska jag göra då? Ska jag studera något mer? Satsa på ett halvmaraton? Skriva en bok?
– Eller börja duga? föreslog han leende.
Aj.
Som sagt – han känner mig bra.
Det blev ju tack och lov ett helt annorlunda år. Den här hösten har jobbet och livet erbjudit mig alldeles tillräckligt av det där egna som jag behövde så innerligt förra året. Nu behövdes egentligen inget mer. Nu rymdes egentligen inget mer.
Men lite mer blev det ändå. Så nu har jag tillbringat kvällen med läroplansgrunderna. Att läsa och skriva akademisk text med deadlines och tidspress är inte alltid vad jag helst gör när kvällen kommer, men just den här kvällen var det rätt härligt. Stryk rätt förresten. Det var härligt. Just den här kvällen kände jag tacksamhet. Lite över att jag vill så väldigt mycket och mycket över att jag orkar och förmår en hel del av det.