Och så kom en dag när hon upplyste oss om att hon inte alls vill börja skolan. Lite kaxigt och tufft förklarade hon att det är tråkigt med skola och uppgifter. För att en liten, liten stund senare börja gråta. Och förklara att det nog inte alls handlar om uppgifterna. Det handlar om att hon inte vill ha sin läs-tv i klassen.

– Alla kommer att titta på mig, fick hon fram mellan tårar och hulkningar.

Läs-tv:n är det hjälpmedel som gör att Hilde kan förstora boksidor, texter och bilder. Den kommer att vara helt avgörande för hennes vardag i skolan, men det är klart att den också kommer att vara något som gör henne annorlunda.

Och i just den stunden ville hon verkligen inte vara annorlunda.

Och i just den stunden brister mitt mammahjärta.

Jag vet att det finns många andra som har ett annorlunda som är mycket, mycket svårare än det här. Men i just den stunden tillät jag både henne och mig själv att sörja det annorlunda som är hennes.

Också det måste man få göra ibland.

Han skulle ha prov i omgivningslära.

– Har du läst? frågade jag.

– Nja… Jag tänker att jag går dit imorgon och gör mitt bästa. Jag kan ju inte göra mer än mitt bästa.

Jaha. Avundsvärt avslappnad inställning, men en inställning som inte nödvändigtvis gör att man blir godkänd i prov.

Jag fick förklara det här konceptet med att ens bästa nog börjar långt före själva provsituationen.

Och jag insåg igen en gång att det nog är väldigt mycket han ska lära sig ännu innan han kan ha ett jobb.

Välkommen till lördagen den 26 november 2022. Vi har adventspyntat. Det hänger stjärnor i fönstren och vi har samma dag köpt tolv nya ljusstakar. Att leva i prästgård är att leva med många fönster.

En av ljusstakarna var trasig redan när lådan öppnades. Den hade gått av på mitten. Jag lägger lådan på paradplats i köket tillsammans med kvittot för att helt säkert komma ihåg att ta med ljusstaken när jag åker till stan nästa gång och byta ut den.

Välkommen till lördagen den 11 februari 2023. Det har gått två och en halv månad. Den trasiga ljusstaken med kvittot ligger fortfarande på paradplats i köket. Så att jag helt säkert kommer ihåg att ta med den när jag åker till stan nästa gång.

Där har den legat medan så väl adventstid som jul kommit och gått. Att julen varar än till påska får i år en helt ny betydelse. Och nej. Absolut inget kök är så stort att det är rimligt att förvara en trasig ljusstake i förpackning på arbetsbänken. Jag tycker att vi inte har plats för ett fruktfat, men tycker uppenbarligen att det här är på något sätt rimligt.

Du kanske känner att människor som vi är beyond räddning. Du kanske har rätt. Själv känner jag att det här är vår räddning. Om vi i vårt livspussel just nu skulle komma ihåg och prioritera att byta ut en trasig ljusstake värd 7,99 euro skulle allt klappa ihop. Några bollar måste man låta rulla iväg när man har för många i luften. Det här är en rätt rimlig boll att tappa. Men kanske jag borde slänga kvittot nu och föra ljusstaken till en insamling för trasiga elprodukter.

Måste bara lägga fram ljusstaken på ett synligt ställe i köket så jag kommer ihåg att ta med den till insamlingen nästa gång jag åker till stan.

I nuläget har tvåhundra människor lajkat gårdagens blogginlägg på Facebook. Tvåhundra. Jag tvivlar på att något annat av mina inlägg fått så många likes. Graviditetsavslöjningsinlägg undantagna. Absolut inget verkar kunna konkurrera med sådant.

Det är oerhört fint att så många delar min glädje och jag inser ju att det i någon mån beror på att så många också har delat min besvikelse och sorg över alla jobb som inte blivit. Att berätta om mörka stunder trots att det tär på stoltheten och självförtroendet är priset man måste betala för att någon sedan ska kunna dela de ljusare stunderna med en. Och det är verkligen värt det priset.

Sårbarhet. Vilken grej det är, ändå. Vilken styrka som finns i att vi vågar visa svaghet. Och mänsklighet. Det finns inga övermänniskor. Vi är alla bara människor.

Någon gång i höstas skrev jag en text om alla de jobb jag har sökt men inte fått de senaste åren. Jag skrev att det har gjort något med mig. Och det var sant. Men då visste jag inte ännu riktigt vad det hade gjort med mig.

En tid senare märkte jag att det hade gjort något med mitt självförtroende. Det dåliga självförtroendet kom sakta krypande och plötsligt såg jag mig själv väldigt mycket som en lärare som inte kan få jobb. Det blev liksom den berättelsen om mig själv som lärare som jag trodde på.

Idag var det penkkis i min nya skola. Jag hann tänka att det är lite skönt att jag inte känner abiturienterna så bra, att den här dagen nog blir mindre sorglig då. Men så intog de scenen och de var strålande och jag såg de där helt underbara unga människorna som jag i någon mån fått lära känna under de senaste månaderna och jag var glad att det var mörkt i salen så att ingen såg att jag blinkade bort tårarna vid tanken på att de nu skulle lämna skolan.

Och sedan. Mitt i all abi-yra fick jag ett pris. Tänk att de valde att uppmärksamma just mig trots att jag fått jobba så lite med dem. Jag fattar inte. Det ät ett av de finaste pris jag någonsin har fått, och helt klart den allra finaste dikten.

Och jag var igen glad att det var mörkt i salen för nu fick jag blinka igen. Där jag stod på scenen med de andra prisbelönta.

Ett envist tillplattat självförtroende viskade att de kanske bara tycker synd om mig som är ny. Men det fanns också något inne i mig som rätade på ryggen och lite bestämt viskade att det här faktiskt också är en del av berättelsen om mig som lärare. Och att jag måste våga börja tro på den berättelsen igen.

Och plötsligt insåg jag.

Att det kommer att komma dagar när jag desperat längtar tillbaka till den här tiden. Till tiden då mitt största egna bekymmer är att jag inte har en aning om vad jag ska göra i höst.

Plötsligt insåg jag det.

Och jag säger inte att oron försvann. För jag är och förblir en själ som tycker att det är lättare att andas när jag lever i visshet. Så nej, oron försvann inte. Men den fick sig en hälsosam törn. Jag tror det kallas perspektiv.

Och jag är också en själ som tycker att det är lättare att andas när jag lever med perspektiv.

Imorgon börjar en ny period i min skola. Det blir tveklöst den mest intensiva arbetsperioden det här året för mig.

Med tanke på det var det på nästan alla sätt orimligt att jag idag hämtade ut 16 (!) böcker från biblioteket som jag hade reserverat. Hur hade jag tänkt där?

Inte alls, är svaret. Jag hade inte tänkt alls.

Men när det gäller just böcker är rimlighet kraftigt överskattat. Tänker jag.

Idag firar vi Runeberg. Jag firar. Jag har ätit två Runebergstårtor och reciterat en av nationalskaldens dikter högt för mig själv. Har kunnat den dikten utantill sedan jag läste den högt på skolans morgonsamling på sjuan. Att jag gjorde det borde för övrigt ha varit ett socialt självmord. Att det inte blev det är inget mindre än ett nåderikt underverk.

Jag har också hedrat Runebergs minne genom att planera två lektioner i lyrikanalys som jag ska hålla vecka 8 (snacka om framförhållning) och nu tänkte jag fortsätta på den litterära vägen genom att tipsa om de bästa böcker jag läste i januari 2023.

Den lodande människan av Patrik Svensson. Ja, det är samma författare som gav oss tokhyllade Ålevangeliet och även om havet inte är riktigt lika fascinerande som ålen i min bok så tyckte jag om den här. Intressant och välskrivet. Älskar när diger kunskap gifter sig med sköna formuleringar. På de bröllopen trivs jag alltid.

Minnets makt av Julia Korkman. På tal om kunskap… Också den här tyckte jag väldigt mycket om. Lärorikt och fascinerande om människominnet. Konkreta exempel och intressanta case. Så bra!

Havsörnens skrik av Karin Smirnoff. Jag har läst alla Millenium-böcker och jag har läst alla Karin Smirnoff-böcker. Det här blev en otippat bra kombo! Är ju en vän av spänningslitteratur, men måste erkänna att jag ibland saknar en större satsning på språket. Här fick jag spänningen med ett språkligt lite intressantare grepp. Tyckte mycket om! Och härom tvista väl vi läsare, men jag tycker faktiskt Smirnoff bär facklan bättre än Lagercrantz gjorde.

Yani av Nora Khalil. Jag vet inte hur mycket det är rimligt att man tycker om fiktiva karaktärer, men jag vet att jag passerade den gränsen när jag läste den här boken. Med råge. Här finns så mycket kärlek och vilsenhet och vänskap och lojalitet och skönhet mitt i störigheten och bökigheten. Älskade!

Min passion för juniorfotboll nådde nya höjder (eller dalar?) när jag ikväll satt i fotbollshall och kollade en match där jag kände exakt noll spelare. Och brydde mig exakt noll om hur matchen skulle sluta.

Trodde jag.

Men så var ställningen 5-0 redan efter en kvart och det återstod 55 minuter kvar av matchen och bara den som är död på insidan bryr sig exakt noll i det läget. Så jag började bry mig. Det hjälpte inte. Förstås inte. Matchen slutade 15-0 och jag var lite ledsen och matt när vi sedan gick till bilen.

Får jag säga en sak? Jag har lite – nej mycket – svårt för vuxna människor som hejar och klappar också vid det mål som resulterar i 9-0. Tyckte det var på gränsen redan när någon jublade vid 4-0 efter tio minuter men att en del (verkligen inte alla) inte förstod det klädsamma i att sluta ens när ledningen var tvåsiffrig gjorde nog rätt mycket av ledsenheten och mattheten på väg till bilen.

Jag älskar juniorfotboll. Verkligen. Men jag älskar inte matcher där ett lag blir manglat. Jag hejar alltid på det laget. Till och med de gånger mina egna barn manglar. Men säg inte det till Arvid. Den lilla respekt han har för mig försvinner nog då. 😅

Så kommer en fredag när januari just har blivit februari. Jag kan hämta Hilde ovanligt tidigt och det känns som om solen lyser trots att snön yrar och jag avskyr snö som yrar.

Utanför grinden till förskolan står två av Arvids kompisar.

– Hej Hilde! ropar de ivrigt och vinkar. Hon blir jätteglad. Förstås. Dels tycker hon om Arvids kompisar och dels går hon i förskolan och har pojkar i femman som känner henne.

Jag frågar om pojkarna väntar på någon. Kanske blir de hämtade av en förälder snart?

– Nej. Men vi såg er bil här utanför och tänkte att vi kanske får se Hilde om vi väntar en stund, sa han som är vår absolut mesta gäst här hemma.

Och mitt hjärta bara smalt.

För att hon får vara den för dem. Och för att det förstås i någon mån är Arvid och hans sätt att vara med henne som har gjort att hon får vara den för dem.

Syskon. Nog kan det vara fint. Och nog kan det vara fult. Men nog kan det vara fint.