Det sägs ibland att det inte finns något tråkigare att läsa om än andra människors fullbokade kalendrar. Får jag presentera en värdig utmanare? Andra människors sjuka barn. Och eftersom det är egentligen är det jag kunde skriva om just nu så har jag förstått att vara tyst.

Vi ser ljuset i tunneln och jag kan redan nu nästan ana den där ljuvliga känslan av total friskhet som brukar infinna sig när man äntligen krälat ur sjuktillvaron. Det är nästan – men bara nästan – värt att vara sjuk ibland för att få vara så där otroligt frisk sedan.

Lite som med allt annat i livet. Det är i någon mån frånvaron av något som gör att vi märker närvaron sedan. Och tvärtom. Ljuset som var idag när jag gick från jobbet strax efter fyra… Det nästan bländade, för jag mindes ju hur mörkt det var för bara några veckor sedan.

Men det räcker med krasslighet nu, tack. På det området har jag perspektiv så det räcker fram till sommarlovet. Minst.