Jag hälsade på hemma hos min mamma idag. Det gör mig knappast unik. Hur många andra gjorde inte det, liksom?

Men hur många andra parkerade bilen, packade ur familjen och insåg att… de tydligen inte visste var deras mamma bor? Att den trappuppgång där hon borde ha bott befolkades av andra.

Jag vet inte var min mamma bor, insåg jag. Och då fick jag helt enkelt ringa och fråga.

Det visade sig att vi var på fel ställe. Jag trodde att mitt nyaste föräldrahem låg i ett hus där mina föräldrar tidigare har bott, men det visade sig att det låg i ett annat hus där mina föräldrar också tidigare har bott.

Jag älskar det här. Att vara nästan trettionio och inte veta var ens föräldrar bor.

Min mamma har gett och lärt mig massor. Några av de bästa sakerna finns gömda i det faktum att jag inte hittade hem till henne idag. Hon har nämligen lärt mig att platser och saker inte skapar ett hem utan att ett hem skapas av människorna i det. Fysiska hem kommer och går, men riktiga hem består. Hon har också lärt mig att det allra mesta går att lösa om man vill och är beredd att ibland ta till mindre konventionella lösningar och arrangemang. Nästan allt känns på något sätt rimligt och möjligt med en mamma som min, och vad kunde vara bättre än det? Tack, älskade mamma, för det!

Det goda tar jag med mig. Förhoppningsvis för alltid. Och nu vet jag dessutom var min mamma bor.