Så kom och gick en av de där dagarna som egentligen är en måndag men som vi har kommit överens om att är en söndag. Och jag fascinerades, som många gånger förut, av hur lätt det går att lura världen till vila. Ändå.

Stressen och tempot och intensiteten är många gånger en så given del av tillvaron att den känns nästan helt oundviklig. Därför är det så fascinerade att det går att lugna allt en dag som kunde vara en helt vanlig måndag. Det där tempot följer inte någon naturlag, det följer bara oss.

Jag är helt övertygad om att vi människor behöver fler röda dagar, inte färre. Och kalla mig bakåtsträvande och tråkig, men nog kan jag undra om det är vettigt att vi måste kunna få handla precis allt precis alla dagar. Var det faktiskt farligt att vi förr i världen bara fick få tag på det absolut mest nödvändiga när det var söndag? Hur mycket mindre stressade har vi blivit av att vi numera kan köpa allt alltid?

Sedan är det förstås upp till mig själv om jag åker och handlar en söndag eller inte. Men det är onekligen väldigt mycket lättare att låta bli om det inte ens är möjligt. Och allt vi kan låta bli hjälper oss att vila.

Jag tycker så väldigt mycket om att vila. Jag behöver vila så väldigt mycket.

Lyckliga jag som får tro att den här dagen för alltid ändrade allt. Som får tro att ljuset är starkare än mörkret och livet starkare än döden. Hoppet starkare än hopplösheten.

Ja. Just så känner jag. Att det är nåd att få tro att det är så.

Det är tredje året i rad vi firar påsk i en märklig värld. Två påskar satt vi i coronans grepp och jag minns att jag knappt kunde tro att det som hände hände. Jag förstod ingenting men klamrade mig fast vid den tröstande tanken att ingen ville oss illa. I år är situationen en annan. Nu vill någon illa. På riktigt. Och tron på en kärleksfull Gud som ville dig och mig och oss alla och som fortfarande ser oss och älskar oss… Den tron behöver jag minst lika mycket nu. Antagligen mer.

Glad påsk!

För ganska precis trettio år sedan gick jag ut ettan. På mitt betyg hade min lärare Anna-Brita skrivit Du är klassens författare! Jag kommer inte ihåg något annat av mitt betyg, men de orden gav mig självförtroende och vingar.

Självförtroende och vingar som har burit. De allra bästa lärarna ger sina elever just sådant.

I mitt nuvarande jobb gör jag skolbesök i åk 5-9. Nästan aldrig besöker vi andra årskurser, bara några få gånger har det hänt. Men när Anna-Brita hörde av sig och frågade om jag kunde komma och hälsa på hennes klass var svaret naturligtvis ja. Vilken klass hon än skulle ha undervisat i skulle jag naturligtvis ha kommit.

Så idag fick jag träffa en härligt engagerad grupp elever i åk 3-4. Men minst lika mycket fick jag träffa en härligt engagerad lärare, min egen allra första. Hon som var så viktig för mig då och som är så viktig för dem nu. Hon sa att jag hade blivit lång på trettio år, men Anna-Brita själv hade inte förändrats alls.

Om eleverna visste hur många spår de lämnar i hjärtat. Så skrev hon idag på FB om vårt möte idag. Och jo, hon har så rätt. De där spåren i hjärtat slår nästan allt. Men vi lärare kan minsann också lämna spår. Det är hon själv ett bevis på.

Att som vuxen och som lärare själv få se henne tillsammans med eleverna kändes så fint. Alla borde få ha en lärare som hon åtminstone någon gång i sitt liv. Jag fick ha det. Under ett av de absolut viktigaste skolåren. Lyckliga, lyckliga jag.

Vi har fått fira en 11-åring ikväll. En av våra favoriter. Vi har också fått fira hans 6-åriga lillasyster. En annan av våra favoriter.

Och det var en fin kväll. Som alla kvällar är med det här gänget. De passar oss så bra på så många sätt.

Tänk att jag inte visste att vi behövde dem, tänkte jag i bilen på väg hem. För tre år sedan visste jag knappt att de fanns, nu är de så viktiga för oss.

Det finns många saker som gör att jag är glad att vi vågade flytta hit, men framför allt finns det många människor som gör att jag är glad för det.

De bråkar ofta(st). Är egentligen sams mest när de ser Liverpool-matcher med Fredrik och spelar sällskapsspel med mig.

Men. Tänk att få vara nio år gammal och spela fotbollscup och ha en storasyster som är tretton och kommer och ser alla ens matcher. Som dessutom ropar och hejar och kokar av ilska. Som verkligen bryr sig. Massor. Och är stolt. Sjukt stolt.

Och tänk att få vara tretton år gammal och ha en lillebror som är nio och som väl hemma i soffan igen självmant säger:

– Tack för att du kom och såg mina matcher. Det betydde mycket för mig.

I sådana stunder är jag så glad och tacksam för att de får ha varandra. I sådana stunder mår mammahjärtat bra.

Inte säger det allt om en människa, kanske inte ens speciellt mycket. Men något säger det definitivt om mig att några av mina absolut mest använda emojier är:

🙈😅😬

Det är ofta lite på gränsen. Lite tajt. Lite intensivt. Lite väl. Lite nära.

Det här livet som är mitt just nu. Idag konkretiseras den insikten av det faktum att jag fem gånger har klivit ur bilen vid sammanlagt tre olika fotbollsplaner.

Men mest av allt är det härligt och roligt. Hjälp, så medveten jag är om hur mycket och hur många jag faktiskt har. Idag konkretiseras den insikten av det faktum att jag fem gånger har klivit ur bilen vid sammanlagt tre olika fotbollsplaner.

Den här veckan har jag jobbat jättemycket och sovit jättelite. I måndags träffade jag ungefär 300 elever IRL, i onsdags ungefär 200 elever digitalt. Den här veckan har också innehållit en föreläsning på ett föräldramöte, en föreläsning för blivande lärare inom småbarnspedagogiken och en fortbildning för lärare i Helsingfors.

Det har varit läsvecka. Och det har märkts. Om vi säger så.

Efter en vecka som den här är jag lite trött och mycket glad. Och kanske allra mest tacksam för att jag har fått ha det här jobbet. Tänk att just jag fick den här möjligheten bland alla dem som ville ha den. Jag har fått lära mig så mycket spännande och jag har fått träffa så många fina. Rik är jag.

Lite trött och mycket glad och enormt rik.

Nästan dagsfärsk selfie.

Idag satt jag på ett hotellrum i Helsingfors och höll en digital träff med blivande småbarnspedagoger när jag hörde en hogljudd tuta spela Baby shark. Och sedan kom ropen. Abi abi abi.

Och jag insåg att det är penkkis idag.

En dag som brukar vara så stor för mig. Rolig och galen. Men mest av allt lite sorglig och tom. Det har varit dagen när de studerande man kommit allra närmast plötsligt försvinner från skolan.

Idag kände jag ingenting. Inget roligt och galet. Inget sorgligt och tomt. Ingen försvann.

Det är lättare så här. Men lätt är överskattat. Priset för att tycka om människor är ibland att känna vemod och tomhet. Det är värt det. Många gånger om.

Och den här till synes helt vanliga onsdagen i begynnelsen av april hölls ett möte på en dryg timme där sammanlagt elva personer satt och funderade på Hildes nutid och framtid.

Jag kan avsky att det behöver hända. Jag kan älska att det gör det.

Gotta love välfärdssamhället.

Hon kommer att få den hjälp hon behöver. Så många vill henne så väl.

Jag tror på en stark offentlig sektor. Jag tror att alla vinner på att så många som möjligt har det så bra som möjligt. Alla ska ha tillgång till småbarnspedagogik, skola, hälso- och sjukvård. Om det finns bara för de rikaste förlorar vi alla.

Men för att vi ska kunna ha en stark offentlig sektor måste vi vara beredda att betala för den. Och vi måste framförallt ha bra folk som är beredda att jobba för den.

Vi måste se till att de som jobbar inom vården har en tillräcklig lön och tillräckligt goda arbetsvillkor. Detsamma gäller naturligtvis också de som jobbar inom småbarnspedagogik och skola. Vår offentliga sektor måste kunna erbjuda attraktiva arbetsplatser. Annars förlorar den sin styrka. Om offentliga sektorn blir en sektor som ingen vill välja utan vissa tvingas välja… Då är vi illa ute.

Kanske inte just du, nej. Inte direkt. Inte du som har råd att betala rejäla avgifter för dina barns skolgång och din egen hälsovård. Men ändå också du. Faktiskt. För om dina grannar inte har råd med grundläggande mänskliga rättigheter och ett värdigt liv så kommer också du att drabbas av deras otrygghet.

Alla vinner på att så många som möjligt har det så bra som möjligt.