Jag fick en kommentar på blogginlägget om dagen då jag inte fick mina 10 000 steg. En kommentar som jag blev att fundera på. Här finns den:
Först blev jag lite ställd. Ska jag känna mig duktig eller dömd? Men när jag känt efter en stund insåg jag att jag varken känner mig duktig eller dömd.
Så här: vi människor ska i allmänhet inte jämföra oss med varandra. Och vi ska i synnerhet inte jämföra oss med människor vars liv vi har en begränsad insyn i. Jag kan verkligen förstå att det kan uppfattas som provocerande att jag så gott som dagligen kommer upp i 10 000 steg, men jag kan lova att den provokationen skulle kännas betydligt mindre om du öppnade skåpet i vår hall (syster M kan intyga) eller tittade under sängen i Arvids rum. Att jag skriver den här texten sittandes på vår rena tvätt är väl också ett delsvar på hur jag kunnat samla ihop 17 071 steg idag. Fryspizzan till middag ett annat.
Ingen människa kan allt, orkar allt, vill allt. Vi har alla lika mycket tid – ja. Men i praktiken har vi ju verkligen inte det. Och att vara människa handlar rätt mycket om att lära sig vad just jag behöver för att må tillräckligt bra för att kunna ge människorna omkring mig det de behöver. Ibland får vi det att fungera, ibland inte.
Att två personer har lika många barn säger egentligen väldigt lite om vilka förutsättningar de har att samla ihop 10 000 steg om dagen utan att barnen blir lidande. För att alls kunna ens börja jämföra måste de här personerna också ha barn i samma åldrar och med samma slags behov, dessutom samma typ av jobb, livskamrater med samma typ av jobb samt samma typ av behov av eller lust med de där 10 000 stegen. Också då är jämförelse av ondo, men bara då på något sätt rimligt.
Sociala medier gör det farligt lätt att jämföra sig själv och sitt liv med andra och deras. Jag brottas ibland med det här. Vill ju skriva texter som gör att andra känner sig lättare i själen, inte tyngre. Mera tacksamma, inte mindre. Tryggare, inte mer hotade. Men jag misslyckas helt säkert ibland – kanske den här gången – och kommer aldrig att sluta försöka bli bättre.
De allra flesta av oss gör så gott vi kan, både i förhållande till oss själva och till våra barn. Jag tror vi har mycket att vinna på att försöka se på både oss själva och varandra med mera nåd.
Nästan för lycklig 
Egentligen handlar det väl om hur jag väljer att spendera mina minuter? I en orättvis värld vi lever i så är vi alla tilldelade exakt lika många minuter i dygnet, men alla har vi olika förutsättningar att använda våra minuter. Efter att ha jobbat med frivilligarbete i församlingen i flera år har jag fått en aha upplevelse. De människor som jag oftast förväntar mig ha minst tid över för att hjälpa andra är oftast de som faktiskt har tid och vilja att göra något. De som jag antar har tid och energi är ofta de som har svårast att lösgöra tid. Mina minuter spenderas hellre i soffan än i promenadspåret..
Jag för min del kan ibland önska att folks ekonomiska resurser skulle vara offentliga. Fina bilar, fina hus,resor, märkeskläder å jag ställer mig frågan: hur har de råd? Både av nyfikenhet och som eget lärande att fördela min egen ekonomi. Jag anser att vi har bra ekonomi i min familj, men antingen är vi dålig på att hushålla med våra inkomster eller så har andra dolda guldkällor jag inte hittat. Jag saknar inget för egen del men är förundrad över hur andra får ihop det.
Jamen absolut. Att vi har lika mycket tid är sant bara i teorin. Intressanta tankar om det här med folks ekonomiska resurser. Det är på ett sätt lite samma sak men på ett sätt en helt annan. Hur som helst: bäst att jämföra bara med sig själv. Om ens det.
Hej! Här kommer mina tankar angående om att räkna sina steg. Personligen räknar jag inte mina steg. Har inte gjort det sedan vi på jobbet hade möjlighet att låna en stegräknare i en vecka. Och då pratar vi om den tid då stegräknaren typ just uppfunnits. Minns ännu det komiska i att mitt personliga rekord på 19 000 steg var den dag vi åkte med familjen på dagskryssning till Tallinn… 😂 På jobbet räknas det och kommenteras steg. Speciellt roligt har jag då det pratas om alla onödiga steg, mao. de steg man tagit utan att räkna. Jag tänker mig att alla steg vi tar är lika viktiga. För att inte tala om hur lyckligt lottade vi är som kan ta dem.
Eller hur?! Amen till det sista. För mig fungerar räknandet allra mest som en koll. En koll på att jag har varit ute och i rörelse, ännu en dag. För jag mår så jättebra av utomhus och rörelse och så jättedåligt av att glömma bort det.
Hej!
Ett fint och fördjupande svar på den kommentar du fick tycker jag. Respektfullt.
Just jag läste ditt inlägg med viss igenkänning.
Jag tänkte på hur förargligt det är för mig då jag kommer av mig gällande goda träningsrutiner. Skada, sjukdom och också ibland dålig planering. Jag blir nog litet orolig att inte komma igång fort nog och regelbundet igen. Tänker på hur lätt det är att skaffa sig ovanor och emellanåt svårt att skaffa sig vanor.
Turligt nog tränar min man och livskamrat regelbundet så jag blir alltid inspirerad igen, också när det efter tråkiga uppehåll är tyngre en tid.
Jag har lärt mig att jag behöver utomhusaktiviteter för att må bra. Jag trivs i trädgård och natur och i rörelse.
Följer din blogg med glädje och tacksamhet för jag tycker att jag får nya perspektiv.
Fast min spontana tanke är att det är ju just allt det där, att diska, tvätta, leka med barn som samlar steg. Jag är hemma med 3 små barn och samlar alltid runt 14 000 steg. Av den enkla anledningen att man sällan sitter ner. Med ett stillasittande jobb är förstås utgångsläget ett helt annat. Reagerade bara på att man inte skulle hinna samla steg pga barn och hushållsarbete.
Alla gånger lägger jag hellre lite tid på nåt jag tycker om och mår bra av, och låter tvätten ligga ovikt och leksakerna över hela golvet i barnens rum. Får jag ingen paus från barn och hushållsarbete så orkar jag inte heller lyssna på barnen och möta deras behov.
Viktig diskussion-men en tråkig sak är att jag sällan (aldrig)hör pappor ha den här diskussionen eller kommentera varandras val. Varför? För att papporna gör mindre av det ständigt pågående arbetet elller för att de helt enkelt sköter sitt och inte sneglar så mycket på andra(har mindre dåligt samvete?)
Steg samlas inte bara på landsvägen eller i motionsspåret. Jag är pensionär med en make och tre barn som är vuxna och bortflyttade. Jag har aktivitetsarmband på hela tiden och samlar lätt ca 5000 steg om dagen med vanliga hushållssysslor. Om jag jobbar i trädgården eller annan nyttomotion blir det över 7000 steg. Någon målsättning har jag inte utan det får bli som det blir.
Hej
Jag tittar ofta in på din blogg för att få den gör mig glad. Du är så äkta i ditt skrivande och den påminner mig om att den verklighet jag lever i, i min vardag, är helt vanlig. Sociala medier är fulla med glansbilder på fin mat, kläder och städade och fint inredda hus och det är precis det som får oss att jämföra oss me varandra hela tiden. Jag menar absolut inte att ditt liv är oglamoröst utan att du är modig nog att skriva om det verkliga livet som vi alla lever. Dessutom påminner du oss alla om hur fint och värdefullt allt det vi har fått är. Tack för det!
Jag har två vilda pojkar, ett fulltids jobb, ett bykberg, ett diskberg, dammtottar, oskötta tandläkarbesök, oifyllda dagiskblanketter, en hundvalp som har tuggat sönder alla strumpor i huset och grävt ner barnen mjukisar i trädgården, men det som egentligen är det jobbigast är att det verkar finnas en oskriven standard över hur allt skall skötas. (Iaf i mitt eget huvud)
Läste nånstans om att man egentligen bara kan få TVÅ av dessa på samma gång:
– Ett städigt hem – Lycklig familj – God psykis hälsa
Och ju mer jag tänker på det – desto mer stämmer det.
Tack för dina ord och för dina tankar. Har också hört det sista och är beredd att hålla med om att det ligger något i det. Inget liv rymmer allt på en gång. Vi väljer och väljer bort hela tiden.
Känner du dig duktig med 10 000 samlade steg per dag, så är du ju det. Känner du dig dömd för dina 10 000 steg per dag, på grund av min kommentar, ber jag om ursäkt.
Min kommentar handlar ju om MITT misslyckande att samla ihop minst 10 000 steg dagligen, för att JAG inte förstår hur JAG ska få ihop vardagen med heltidsjobb, arbetsresa (tyvärr i bil), dagishämtande, läxläsande, matlagning, tvättande, hobbykuskande, nattning etc.
Att hjälpa med läxläsning, vika tvätt, koka mat, rensa ogräs, frysa in bär eller reda ut syskonbråk ger inte vidare många tusen steg per dag, ens sammanlagt. Inte denna stund heller när jag sitter på sängkanten och väntar att sista kotten somnar.
Jag fortsätter alltså att misslyckas tills jag kommer på hur dygnet ska byggas upp för att jag ska få tid för allt som jag måste få gjort.
Däremot hoppas jag du fortsätter att lyckas med att samla dina 10 000 steg per dag och vara nöjd med det liv du uppenbarligen leva.
Och den här texten handlade ju om att du inte ska känna av något misslyckande. Varken du eller någon annan. Många perioder i mitt liv skulle 10 000 steg ha varit en omöjlighet, då ska man inte ens sträva efter det. Då ska man sträva efter annat. Tider ser olika ut. Liv ser olika ut. Var snäll mot dig själv. Och som sagt – eller som jag försökte säga – vill jag verkligen inte bidra till att någon enda känner sig misslyckad. Jag är ledsen om jag spädde på den känslan.