Tack. Tack. Tack.

Tack till alla er som ordnar. Som fixar. Som bygger upp tält och river ner tält. Som beställer bajamajor och organiserar matförsäljning. Som skapar spelscheman. Som kontaktar parkeringsvakter och domare. Som säljer trip. Som jourar i första-hjälpen-tält. Som gör alla de sakerna och de minst lika många till som vi andra inte ens märker, som bara fungerar.

Tack till alla er som tränar fotbollsjuniorer varje vecka. Som ser alla framsteg. Som ser alla missar. Som säger bra spelat och klappar en axel varje gång en av era spelare kommer i byte. Hur det än gick. Som uppmuntrar, hoppas och tror. Som lyfter människor. Som formar framtid. Som bygger samhälle.

Och tack till alla oss som skjutsar och anpassar våra egna och hela familjens planer kring nioåringars träningar och matcher och cuper. Som står vid fotbollsplanen i ur och skur och hejar på de barn vi älskar så mycket. Som tvingar eller mutar eller hotar ovilliga syskon. Som fixar barnvakt när mutorna och hoten tar slut. Som letar efter benskydd, som tvättar speltröjor och som tänker att vi absolut måste beställa en matchtröja till men som alltid glömmer det sedan. Som inte riktigt vet vad offside är men som vet att vi älskar fotboll.

Vi gör det här tillsammans. För våra barn. För allas våra barn. För världen blir på riktigt bättre.

Jag menar – titta. Det är så värt det. Så här lycklig är min Arv efter tre intensiva dagar på Wasa Football cup. I bakgrunden ser du sanna hjältar – de tränare och den lagledare som gör allt möjligt.