Det tog länge för henne att somna ikväll, men nu är andningen äntligen tung och långsam. Jag skriver de här orden på min telefon, i fotändan på hennes säng.

Ja, så har det alltså blivit. Här i fotändan sitter en av oss varje kväll. Sällan tar det mer än tio-femton minuter innan hon somnar, men det är klart att man hellre skulle tillbringa också den tiden med en bok eller tv-serie. Om man fick välja.

Men med henne fick vi tydligen inte det. Välja, alltså.

Inget annat av våra barn har någonsin fått den här servicen. Vi tror egentligen inte på att sitta vid sängkanter. Men vi tror ännu mindre på treåringar som aldrig somnar före elva-halv tolv på kvällarna. Det är riktigt svårt, en stund vid en sängkant går ändå att leva med.

Det här kan vi till och med se något mysigt med, tänker jag och låter min hand vandra över hennes mjuka, runda kind. För det här kommer ju inte att vara för evigt. Hon kommer inte för evigt att vilja ha mig så här nära.

Vi kanske rentav saknar just det här någon dag i framtiden. Jag vet något om att ha små barn och ytterst lite om att ha större, men redan nu har jag insett att man i efterhand kan komma att sakna de mest märkliga ting.