Där står de i sina ljusblå hupparin. Lite solbrända, mycket glada. De står på den trappa som på något märkligt sätt fortfarande är min och jag inser att jag inte känner någon av dem. Alls.

De solbrända och glada är i år tutorer i den skola som fortfarande känns som min och de finns på bild på instagram. Jag har för andra året i rad startat ett nytt läsår utan att göra det i ett klassrum och det känns liksom både helt fel och helt rätt samtidigt.

Jag sörjer att jag inte känner någon av de ljusblå på trappan. Jag sörjer att jag inte fick träffa min egen gamla basgrupp idag. Deras första dag deras sista år. Jag vet precis vad jag hade velat säga till dem idag. Jag saknar dem så att jag går lite sönder. Jag sörjer att det finns alldeles för få tonåringar i mitt liv just nu, för ingenting har hittills visat sig passa bättre in där. Jag sörjer att mina kära gamla kolleger som var min vardag i så många år plötsligt inte alls är min vardag längre. De fattas mig.

Så idag sörjer jag mycket, men också idag får jag göra det utan att ångra någonting. Det år som har gått har lärt mig att den kombinationen är mycket möjlig och ibland mycket ofrånkomlig. Också de gånger du avstår och offrar med stor sorg kan du göra det med stor vilja.

Och också ikväll vet jag det så väl; att jag är så innerligt tacksam över att jag får sörja. Om det hade varit bara lätt att lämna skolan och människorna hade det ändå varit den största sorgen av alla.

Det finns ljud som jag avskyr och det finns ljud som jag älskar. Och det finns verkliga favoritljud. Här kommer ett:

ljudet av Ingrid och Hilde som skrattar och pratar och har det bra tillsammans. Som systrar sig. Som berättar saker för varandra, som ställer frågor till varandra. Som tar varandra på allvar. Som bygger en relation som för alltid kommer att vara en del av dem båda.

Jag borde spela in det ljudet och spara det på burk. För det finns kanske inget vackrare.

Tre av våra tre barn vill helst av allt ha ett till syskon. Enligt deras gemensamma utsaga kommer de att bära ett så enormt stort ansvar att vi föräldrar knappt skulle märka av det här lilla syskonet.

– Jag vill ha ett syskon till. Det är det ENDA jag vill, hävdar Arvid.

– Alltså, jag kan faktiskt hoppa över mitt godis den här lördagen om vi får ett syskon istället, förtydligar han med rösten full av övertygelse.

– Jag kan hoppa över mitt alla lördagar, intygar Ingrid.

Jag förstår dem. Om jag också skulle kunna lägga något slags likamedtecken mellan bebis och lördagsgodis skulle jag ha sjutton barn. Minst.

Och jag inser, när jag lyssnar på dem, att vi aldrig förr har haft ett så här stort minsta barn utan att ett nytt barn varit på väg. Och att det känns rätt skönt att också den minsta är nästan stor numera. För mig. Men att det finns också andra känslor i familjen.

Deras syskonlängtan har pågått en tid, men intensiteten just idag har sina skäl. De flesta av oss var på bröllop igår och firade att två bra typer gör världen vackrare och roligare genom att dela varandras värld. Där fanns förutom härliga människor, festligt program och goooood mat väldigt många bebisar. Det kändes rätt skönt att inte ha en egen. För mig. Men det fanns uppenbarligen också andra känslor i familjen.

De gör sig oftast orimligt bra som storasyskon. Men det är ju inte orsak nog att ha sjutton barn. Eller ens fyra.

Men den här stunden. Det här första mötet. Ett av mitt livs bästa stunder. Bara därför kunde man ju nästan.

Sak som säger en hel del om Hilde Kass snart fyra år: att hon använder ordet faktiskt ofta. Väldigt ofta. Faktiskt.

En annan sak som säger en hel del om Hilde Kass snart fyra år: att hon gillar att rita så mycket att hon nästan ritar oss ur huset, men att vi bara älskar det. Av förekommen anledning.

När jag idag kokade morgongröt hittade jag de här bilderna på mig och Fredrik i köket. Och jag blev så lycklig. Tänk vad hon kan!

Jag säger inte att jag blir provocerad av barn i jeansjackor och ryggsäckar som poserar utanför ytterdörrar med solsken i blick och miner som andas både förväntan och spänning. Jag säger bara att jag inte förstår vad de är gjorda av, de barn som ställer upp på sådant i sådant läge. Eller vad de föräldrar är gjorda av, de som arrangerar sådant i sådant läge.

Här hann vi i tid till skolan och alla var på hyfsat gott humör. Det finns inga bildbevis, ni får helt enkelt tro mig. Men jag ska skriva ner tre bilder så att jag minns dem senare i brist på de faktiska bilderna.

1. Ingrid bara bubblade hela morgonen och for iväg med en kompis till skolan. Rätt tidigt. Väldigt lyckligt. Bättre blir det inte.

2. Arvid var lite mer försiktig, för sådan är han och sådan får han vara. Men ändå trygg och glad. Bättre blir det inte.

3. Hilde meddelade att hon nog inte börjar skolan när hon blir sju. Hon stannar kvar på nya dagiset. Och bättre vitsord kan hon ju inte ge den plats som nu är hennes.

De bilderna. Det blev en fin start på en höst som blir som den blir. Det som kommer kommer. Omöjligt att veta vad. Men en fin start fick vi.

En start som också bjöd på någon slags loppukevennys när Hilde kom ut ur sitt rum klockan 22.38 för att hon behövde hjälp med att byta om till kanindräkt. Tänk att det behovet kan infinna sig vid den tiden en torsdag. När man är tre.

Ja. Suck.

Att vara Arvid nästan åtta år är att ha väldigt stora frågor.

– Mamma, jag vill inte att du ska dö, säger han plötsligt lite gråtande när jag sitter vid hans sängkant efter läggdags.

Och jag slås igen en gång av det helt ofantligt sanslösa i att jag är den personen i hans liv. Som verkligen inte får dö. Att få vara den för någon är svindlande stort. Åt alla tänkbara håll.

Sedan är han tyst så länge att jag är helt säker på att han somnat.

– Mamma, tror du att det kommer något nytt världskrig? frågar han då.

Och då tar vi det. För om någon undrar sådant när han egentligen borde sova, då bara måste man ta det.

Han är på många sätt så stor, min älskade lilla pojke. Jag vet inte riktigt när det hände, hann inte helt med. Han är på alla sätt så fin, min älskade lilla pojke.

– Var det typ igår vi träffades? frågar hon.

Svaret är nej. Det var typ i vintras. Men när man är så nära varandra att man nästan är varandras kan flera månader coronatid kännas som… typ igår.

När vi för drygt tolv år sedan bestämde oss för att flytta till Helsingfors var det kanske mest på grund av dem och kanske näst mest på grund av Gud. När vi för nästan två år sedan bestämde oss för att flytta från Helsingfors var det kanske allra svårast att lämna just dem. För där, långt borta från familj och släkt, fick vi vara varandras familj och släkt.

Idag fick vi ha dem hos oss, de älskade bästa vännerna. Och jag påmindes; det spelar ingen roll om vi bor fyrahundra meter eller fyra kilometer eller fyrahundra kilometer från varandra. Vi har testat allt och genom allt har vi varit varandras. Och det var alltid typ igår vi träffades.

Vi må sakna många ofta sedan vi flyttade, men vi har inte förlorat någon. Däremot har vi vunnit många. Det blev så tydligt när jag efter att vännerna åkt hem fick svara på ett meddelande om att vi är bjudna på tacos på torsdag till en familj som finns i vårt nya liv. Och när jag och Arvid tog en spontan tur till fotbollsplanen och han direkt hittade in i en match med andra barn.

I den stunden fanns bara en enda tanke. Tänk vad bra det blev.

– Vad coola glasögon du har!

Det går inte en vecka utan att Hilde får höra den kommentaren av en ny bekantskap. De som inte känner henne kan ju tro att hon bär solglasögon 97 % av sin vakna tid för att hon tycker det är en rolig accessoar. Så är det ju inte. Solglasögonen är ett måste. Utan dem ser hon nästan ingenting.

Jag har tänkt många gånger att det är fint att ha ett måste som väcker så positiva reaktioner. Om man nu en gång måste ha ett måste så är det ju roligt om det är ett coolt måste. Ändå.

Samtidigt är det klart att jag kan sörja att hon måste ha sina solglasögon så ofta. Om ögonen är själens spegel ser ju omvärlden väldigt lite av Hildes ytterst sevärda själ och det kan jag tycka att är trist. Sådant kan få ett modershjärta att gråta en svag dag.

Så därför blev mitt modershjärta alldeles varmt när jag fick höra att Hildes dagiskompis hade valt att också ha sina solglasögon inomhus. För att Hilde hade sina.

Det är vänskap.

Det går som bekant att stava till vänskap på väldigt många olika sätt. Att bära solglasögon inomhus är ett av mina nya favoritsätt.

Om du idag befann dig utanför Kvevlax kyrka efter konfirmationen och hörde någon ropa:

– Brösttårta!

så kan jag nästan helt utan stolthet berätta att det var Hilde. Hon tyckte uppenbarligen att det var det uttrycket konfirmanderna och deras släktingar behövde få höra efter konfirmationen. Och vem är nu jag att säga att det inte var det?

Att bo i prästgård är många olika saker. Till exempel det här. Tydligen.

Det är en av årets vackraste sommarkvällar och jag har just sprungit en lugn, skön femma i den by som är min hemby. På ett sätt en helt vanlig femma och på ett annat sätt en helt speciell femma. Idag har jag nämligen sprungit en femma hundra dagar i rad.

Hundra dagar! I rad! Utan ett enda undantag.

Tack, kroppen! Tänk vad du kan och orkar och förmår. För hundra dagar helt utan förkylningssymtom. Helt utan värk. Helt utan ont i knän. Helt utan att jag en endaste dag har behövt fundera på om jag är i springskick. Det har jag varit. Varje dag.

Det är lite lätt att vara stolt ikväll. Det är mycket lätt att vara tacksam.