Finn ett fel:

Nej, det går inte. Jag må vara den enda som är rejält underdressed på bilden, men ett fel är jag inte. Jag skulle ju absolut vara där. Det fanns inget alternativ. Där är jag med de flesta av mina sista ”egna” i Lärkan. Och just där skulle jag vara idag.

Jag var beredd på att det skulle vara roligt att träffa dem alla – och andra guldkorn – igen och det var det. Men jag var inte beredd på hur stort det skulle vara. I första dansen grät jag som om jag var allas mormor OCH farfar samtidigt och jag förstod bara nästan att skämmas.

Om jag längtade tillbaka? Till döds och livs och allt däremellan. Om jag är glad och tacksam över det jag och vi alla har nu? Alla gånger. Det går nämligen att göra och vara både och samtidigt. Och skolan har ju onekligen lämnat sina spår i mig. Varje dag, inte varje stund men faktiskt varje dag, i den här skolan var en dag av glädje och meningsfullhet. En del av mitt hjärta finns nog för alltid i väggarna där.

Det var en oväntat stor dag och jag är oväntat glad att jag fick och kunde vara med.