Jag har en nostalgisk ådra. På gott och ont. Därför vet jag att det idag är ett exakt ett år sedan jag fick veta att jag inte hade fått det första jobb jag sökte i Österbotten.

Jag minns att jag grät otroligt många gånger den där dagen. Otröstligt. Jag trodde egentligen aldrig att jag skulle få det, men jag har i grunden en grundmurad hoppfullhet som inte rubbas förrän hopplösheten står svart på vitt.

Det var en jobbig dag och det skulle komma att komma några jobbiga dagar till den där våren. Rätt många, faktiskt. Att bli bortvald är att bli bortvald också när bortvalet är rimligt och förståeligt.

Det var absolut lärorikt. Kanske nyttigt. I vissa stunder tänker jag med facit på hand att det kanske var värt det. Men det var också väldigt jobbigt och slitsamt och tungt och svårt.

Till dig som just nu kämpar. Till dig som just nu har det jobbigt och slitsamt och tungt och svårt;

det finns lyckliga slut. Inte alltid. Inte alltid enligt vår tidtabell. Nästan aldrig exakt som vi tänkte. Men det finns lyckliga slut. Många sorgliga berättelser kan vi se tillbaka på sedan och tänka att var lärorika och kanske nyttiga. Men det vi sällan – om någonsin – när vi är mitt i dem. Det är det sorgligaste med det sorgliga.

Att få tro att en är buren genom allt är typ allt.