I går när jag egentligen ville blogga bråkade jag och ett av barnen. Och när allt hade lugnat sig lite var jag så trött och ledsen att jag inte längre kom ihåg vad jag ville säga. Inte minns jag nu heller.

Det är tungt att bråka. Just nu är det ännu tyngre än vanligt, för just nu finns det ingen tid. Jag är borta för mycket för att ha råd med bråk när jag väl är hemma. Men det var ingen som frågade om jag hade råd i går.

Och mitt i sorgen över att det blev som det blev så är det väl så här som det är just nu. Vi har inte så mycket tid, men bråken kommer ändå att kräva sin plats. Jag vet ju att bråk som trängs undan inte försvinner någonstans, vi måste igenom dem. Men det är svårt att minnas det där och då, kvart före elva en vardagskväll när du ska upp tidigt morgonen därpå och ta tåget.

Att vara förälder. Det största jag upplevt. Den största glädjen men den största utmaningen.

Det största. Fotograferade av Maria Hedengren i maj 2018.