112. Ungefär precis så många timmar har jag suttit på tåg den här hösten. Hittills. Vid det här laget kunde jag skriva en längre avhandling om två fascinerande människotyper:

1. Män (för ja, det har hittills alltid bara varit män) som somnar på tåg och i sitt sovande tillstånd tar orimligt mycket av också mitt benutrymme. Jag tänker att de på många sätt måste ha skönare liv än jag.

2. Människor (för ja, det har hittills varit alla möjliga) som ser på film med ljud utan hörlurar. Jag tänker att de antingen har uppnått en frihet jag ska ägna resten av mitt liv åt att erövra eller att de har uppnått en total ignorans som jag aldrig vill komma i närheten av.

I skrivande stund har min granne vaknat och mina ben får luft igen. Ändå blir det väldigt fint att få komma hem snart. Det var fint att vara på jobbvift också, men det blir väldigt fint att komma hem.