Det är de här dagarna i året när vi pratar skatter och pengar som aldrig annars. I går fick vi veta vilka som tjänat mest (om vi ville veta, själv är jag inte alls intresserad) och i dag berättade Svenska Yle att två miljoner finländare tjänar under 20 000 euro per år. Före skatt.

De flesta som kommenterar vill upplysa oss om att de som tjänar så lite som 20 000 i året knappt betalar någon skatt alls och att de som tjänar mest betalar enorma summor. Och det är klart att det ligger något i det, men jag kan inte låta bli att tycka att det är osympatiskt att lyfta fram det i just det här sammanhanget. Som om det är de två miljoner som tjänar minst som är de som har det bäst. Som om det är ekonomiskt lukrativt att tjäna så lite för att komma undan de stora skatterna. Som om det på något sätt är mest synd om de rikaste, som tvingas avstå från summor som de fattiga aldrig ens kan ana.

Det kan förstås hända att det faktiskt är allra mest synd om en del av våra allra rikaste, men i så fall beror det inte på skatter och pengar. Det beror på andra saker. Inte heller är det automatiskt mest synd om dem som har det sämst ekonomiskt, men det beror i så fall troligtvis också på andra saker än skatter och pengar.

Om du brinner för att de rikaste ska komma lättare undan så kan du ju göra det i något annat forum än i det forum som lyfter upp att många i vårt land får klara sig på betydligt mindre. Samt att fattigdom fortsättningsvis går i arv och är svårt att ta sig ur. Att kapa det forumet för en diskussion om hur synd det är om de rikaste känns… osympatiskt.