Arvid rockar sockorna varje dag. Inte som ett statement utan som att han tycker att det är överskattat med likadana strumpor. Jag måste erkänna att jag håller med. Rena och hyfsat hela strumpor är väl rimligt att förvänta sig av ett i-landsbarn men att kräva att strumporna dessutom ska ha samma mönster och färg känns ju nog lite… överspänt.

Lite som det ju faktiskt känns lite överspänt att kräva att människor ska ha samma mönster och färg.

Förstås rockar han sockorna också i dag, men i dag gör han det som ett statement. Vilket kommer att behöva förklaras, det är ju inte så att någon kommer att fråga varför han har olika strumpor eftersom ingen i förskolan någonsin har sett honom med likadana. I dag rockar han sina sockor för att annorlunda är bra. Och i år är det lite extra bra eftersom just det här goda annorlunda finns i vårt eget liv på ett helt annat sätt i år än något annat år.

Det finns en prins i vårt liv som vi firar i dag. För att varje kromosom han har är underbar. För att han är viktig. För att han gör världen bättre, vackrare och roligare. För att jag är så innerligt glad och tacksam över att hans annorlundaskap kommer att vara en självklar sak för mina barn.

Arvid är en sockrockare som inte riktigt förstår grejen. Alla är ju annorlunda. Ju. Hilde har glasögon. Ingrid har jättemånga tandställningar. Marius har Downs syndrom. Det finns något annorlunda med oss alla.

Må han aldrig förstå grejen. Må han alltid tycka att annorlunda är något som gäller oss alla.

Må vi alla.

Själv tar jag i från tårna och rockar hela sockbyxorna. För den lilla pojke som finns i vårt liv. För att hans värde och hans rättigheter för alltid ska vara detsamma som andras.

Arvid ville i dag göra filmdebut på bloggen.

Jag hade nästan hunnit glömma hur stort det är. Han påminde mig. Med besked.

Ibland tänker jag att det måste vara något av det roligaste och bästa med föräldraskap; att också det lilla blir stort när man ser på det med små ögon och ur små perspektiv.

(Och jo. Vi vet att han borde klippas. Men vi tycker alla – inklusive han själv – att han är så himla gullig i sin vilda frisyr. Han tycker själv att han delar frisyr med Mohamed Salah och det vill han förstås ogärna sluta med.)

För femton år sedan satt jag på en restaurang i Jakobstad och undrade om han någonsin skulle fråga eller om jag borde ta över. För jag anade att det låg en fråga i luften. Det gjorde det. Och innan jag hann kapa situationen hann han ställa den.

Vill du gifta dig med mig?

Jag ville. För femton år sedan sa vi vårt första ja och sedan dess har det blivit många.

Det vi har i dag är det som jag är allra mest ödmjukt tacksam för. Och det vi har i dag är samtidigt det som jag är mest stolt över. Kärleken må vara en oförtjänt gåva, men den är samtidigt en gåva som förutsätter sin förvaltare. Den som inte förvaltar den gåvan kommer att förlora den.

Vi har försökt förvalta vår gåva. Vi fick varandra och sedan dag ett har vi försökt förvalta varandra väl. Det handlar om stora saker. Om att drömma tillsammans, göra avgörande livsval, skapa gemensamma värderingar. Men minst lika mycket handlar det om små saker. Om att hänga upp tvätt och låta den tröttare ligga kvar på soffan. Om att säga tack och förlåt. Om att dagligen förundras över att den andra finns där. Varje dag säger minst en av oss: Tänk att vi får ha varandra. Varje dag menar vi det.

Bild: Maria Hedengren

Jag har packat de två första flyttlådorna. Julpynt, borde det stå på dem, men eftersom vi inte hade någon lämplig penna står det ingenting. Men lådorna står där och väntar. De vet antagligen bättre än jag hur nära det börjar vara nu.

Jag erkänner; jag hade hoppats att jag skulle ha färre frågetecken och flera svar när jag började packa flyttlådor. Jag hade gärna haft flera konkreta målbilder och färre pågående processer, men vi får ju inte alltid som vi vill. Det är en del av det villkor som är liv.

Det är bara det att jag är en mästare på att se fram emot saker. Glada överraskningar är ju fantastiska, men också de gladaste snuvar mig på någon slags konfekt eftersom minst halva mitt nöje är att få se fram emot. Just nu ser jag mest bara fram emot att få se fram emot eftersom jag vet så lite.

Jag antar att det här är nyttigt för mig. Det är väl nu jag får växa i tillit och förtröstan. Tänker jag lite sorgset och packar ner en julgransboll och en herde som ser dagsljus igen i en helt annan del av vårt land. I vårt nya hem.

Ingen enda gång har jag tvivlat på att det här är rätt. Men det betyder inte att det alltid är lätt.

– Det är tur att Hilde fick glasögon, säger Arvid en dag i bilen på väg till dagis.

Jag håller med. Det är ju tur att den som behöver glasögon får glasögon, så att synen fungerar som den ska. Liksom. Arvid tänker inte så.

– Det är tur för att hon såg nästan naken ut utan glasögon. Det var liksom något som saknades i hennes face.

Han tycker nog väldigt mycket om henne.

Som bekant kan man stava till kärlek på många olika sätt. I dag har mina föräldrar stavat på ett av de vackraste sätt. Med riktigt stora bokstäver.

Vad de har gjort?

De har hämtat mig från tågstationen i en österbottnisk stad. De har sedan skjutsat mig till en arbetsintervju i en andra österbottnisk stad. Efter det har de skjutsat mig till tågstationen i en tredje österbottnisk stad. De har liksom bott på riksåttan i dag, för min skull. Det är ren kärlek. Jag känner mig orimligt älskad och bortskämd. Och väldigt, väldigt tacksam.

Jag läser på inför intervjun. Mamma fotograferar mig.

Alla borde ha en Hilde hemma. Hon sprider så sjukt bra stämning.

Flera gånger om dagen:

– Pappa, vad är klockan?

Och vad vi än svarar så protesterar hon.

– Nej. Den är femton.

Eller arton. Eller fjorton. Eller annan valfri siffra, oftast en som slutar på -ton.

Ändå; det händer ibland att jag tänker att livet och vardagen skulle vara lättare och smidigare utan Hilde.

Samtidigt; det händer ofta att jag tänker att livet skulle vara fattigare, tommare, tråkigare utan Hilde. Hon ger så mycket. Hon är så mycket. Varenda dag är jag glad och tacksam över att hon kom till oss. Vilken gåva hon är!

Ibland skriver jag ett blogginlägg bara för min egen skull. För att jag ska minnas. Det här är ett sådant inlägg.

Hilde två år och tre månader är en bestämd liten människa. Hon må vara liten på jorden, men man sätter sig inte på Hilde Nora Birgitta. Den som försöker får en barsk tillsägelse.

– Alltså! utbrister hon flera gånger om dagen när hon blir upprörd.

Det är ett underskattat kraftuttryck. Speciellt om det levereras av irriterad tvååring.

– Hemska saker! är en annan favorit.

Jag antar att de andra två var lika förtjusande när de var två år och tre månader, men jag undrar nog. Kanske hennes gullighet förstärks av att vi är så många som hela tiden bekräftar den? Hon har ju en hängiven fanclub i fyra familjemedlemmar som tycker hon är det märkvärdigaste som finns.

Hilde med en kusin. Zooma gärna in Hildes min. Hon ser ut som en riktigt tillfreds tant på 62 vårar.

Jag samlar ju på vackra berättelser. Här är en:

Hon blev student med mediokra betyg. Hon satsade inte helhjärtat på sina studier i gymnasiet, mycket annat var också viktigt. Hitta sig själv, umgås med kompisar och pojkvän, träna. Ha roligt. Leva lite. Så det blev mediokra betyg.

Problemet var att hon ville studera psykologi. Alla som vill eller har velat studera psykologi vet att det är få som får göra det. Det är för många som vill och det är i dag en av de utbildningar i Svenskfinland som det är allra svårast att komma in på. Med mediokra studentbetyg är det ännu svårare. Många skulle säga att det är omöjligt.

Det var det inte.

Hon jobbade stenhårt. Hon läste, pluggade, studerade. Hon klarade det. Trots att hennes utgångspunkt var medioker fick hon en studieplats där det är som allra svårast att få en.

Jag älskar den här berättelsen.

Innan någon säger att det kanske var möjligt på din tid men inte längre så vill jag säga att det här är inte var på min tid. Det var inte 2020 heller, men klart närmare det än min tid.

Och det här bara måste vara möjligt också i framtiden. Det måste vara möjligt att vakna sent men ändå utföra stordåd. Vi får inte skapa ett system där studentskrivningarna är det enda som spelar roll och där mediokra studentbetyg faktiskt betyder stängda dörrar. Vi kan inte, får inte, ska inte lägga den bördan på tonåriga axlar. Axlar som också behöver få hitta sig själva, umgås med kompisar och pojkvän, träna. Ha roligt. Leva lite. Helst mycket.

Alldeles för många alldeles för unga är alldeles för stressade och pressade. De faller sönder av kraven. Hurdan framtid ska de kunna bygga och bära om de går sönder innan de hinner kavla upp ärmarna ordentligt?

En som knappt visste vad stress och press och krav var.

(Typ det här tänkte jag på i dag när jag övervakade 132 abiturienter i vårens första studentprov. Jag tänkte på diskussioner och hot om att inträdesförhör ska väga mindre och studentprov mer och att det nog känns som en hård väg.)

Den här dagen hade ganska dåliga förutsättningar. Igen ett barn som måste vara hemma på grund av hälsotillstånd i går. Och igen taskig nattsömn. Det är hela tiden någon som hostar (oftast jag själv numera) eller någon som mardrömmer eller någon som bara tycker natten känns trevligare om den får firas i min och Fredriks säng.

Jag tycker natten känns trevligare om den får firas i sömnläge, men ingen har bett om min åsikt.

Så jo. Ganska dåliga förutsättningar.

Men så levereras det här till mig. I kuvert.

Jag säger inte att alla dåliga förutsättningar plötsligt var bra. För det var de inte. Jag säger inte heller att jag plötsligt hade sovit ostört och gott i natt. För det hade jag verkligen inte.

Men jag säger att jag fick det här levererat till mig. I kuvert. Jag får vara någon älskade mama. Och priset må vara att jag vissa nätter sover uselt och att vissa dagar har dåliga förutsättningar. Det är ändå värt det. SÅ värt det.