Jag vet att jag har sagt det förr och jag vet att jag kommer att säga det igen; jag kan inte riktigt förstå att han är vår. Så olik mig och så ännu mer olik Fredrik. Vi har ofta stått lite handfallna och hjälplösa. Känt oss oförmögna att bemöta det vi inte själva bär på.
I dag lyssnade jag till en podcast och medan jag slumrade till i en solstol på hotelltaket hörde jag det sägas att inget barn landar hos dig av misstag. Att Gud har tänkt att just det barn du har fått ska vara hos just dig.
Det är en så enkel och självklar tanke att det känns fånigt att erkänna att den tanken kändes nästan svindlande. Kanske det var solen. Bara. Eller så är det stort och sant i all sin enkelhet.
Han har inte kommit fel. Han har kommit så oerhört rätt. Och trots att jag visste det – har vetat det varje dag sedan han kom – behövde jag påminnelsen.
Han passar oss perfekt. Vi passar honom perfekt.
Nästan för lycklig 
åh, vad fint. Känner så igen det där, vår pojke är också 6 år och känns ibland som om han kommer från en främmande planet. Han är så olik oss och ger så mycket huvudbry. Ändå den bästa.
Bäst kommer i många olika förpackningar. Så olika att vi inte alltid ser det genast.
Vår pojke är adopterad, han kom som femåring, Samma år kom två pojkar till från samma barnhem, också femåringar. Pojkarna var väldigt olika som personligheter, och jag har aldrig upphört att förundras över att var och en kom till ”rätt” familj. Alla fick de föräldrar som var de rätta för att möta deras behov.
Så oerhört fint! Att ni fick varandra!