– Mamma, jag har väldigt ont i magen. Jag tror nog vi ska gå hem nu.

Det är tjugo minuter tills julfesten ska börja och nu känns det inte bra. Att stå på scen med de andra och sjunga inför en jättepublik är övermäktigt.

Det slutar med att jag får sitta med förskolebarnen på rad två. Som enda förälder i havet av elever. Som moraliskt stöd för en sexåring som behöver just det.

I det här sammanhanget är den rollen svår för mig, jag har spelat den så sällan i samband med julfest. Vår förstfödda ställer sig på alla scener som kommer i hennes väg, hon skulle helst bo i strålkastarljus. Och så har vi då en nästfödd som knappt kan andas när det är dags för honom att gå fram.

Jag var faktiskt inte säker på att han skulle klara av det. Jag hann tro att det var kört när hela hans lekamen föll ihop på stolen när uppträdandet före fick sina applåder. Men sedan hände något och han gick upp på scenen med sina vänner. Och han sjöng och dansade. Och tog emot publikens jubel.

– Mamma, jag klarade det! Jag uppträdde! utbrast han lyckligt när han satt sig bredvid mig efteråt och han kramade mig så länge, så hårt och så stolt.

Det var en stor kväll för honom.

Det var en stor kväll för mig.