– Hur hinner du med allt? Med så många olika liv i ett enda?

Hon frågar inte fördömande eller föraktfullt utan bara helt uppriktigt. Så uppriktigt att hon förtjänar ett uppriktigt svar. Så jag svarar förstås helt uppriktigt:

– Jag hinner inte med allt.

För det gör jag inte.

Samtidigt vet jag att det svaret inte räcker. Men där och då blir jag bara överrumplad av frågan. Finns det faktiskt någon som har den bilden av mig? Av att jag hinner med allt?

Jag har i dagarna läst Heidi Hakalas debutroman Bara lite till (läs den!) och jag har tänkt mycket på att prestera och leverera. På att klara av livet. På varför vissa av oss inte gör det medan andra av oss gör det. Jag har tänkt mycket, men kommmit fram till nästan inget.

Men kanske kanske det här:

1. Vi behöver bli bättre på att påminna oss själva om att ingen annan heller hinner med allt. Vi behöver leva så nära andra människor att vi ser sprickorna och bristerna, att vi inte ens för en sekund lyckas glömma att alla – ja, alla – har dem.

2. Vi behöver bli bättre på att bekräfta varandra för det vi är och inte för det vi gör.

3. Vi behöver bli bättre på att vara lyhörda för våra egna känslor och våra egna behov. Inte som i att alltid sätta dem främst eller ens alltid agera i enlighet med dem, men nog som i att alltid kunna identifiera dem. En människa som tappat känslan för vad hon själv behöver och vill och känner har tappat riktigt mycket riktigt viktigt.

4. Och mest av allt, trots mina tidigare punkter; vi behöver bli bättre på att behöva mindre. Vi behöver mer vila. Mer tid i soffa och säng. Mer tid i liggande läge. Det kostar oss alltid något men alternativet kostar oss alltid mer.

Jag hinner inte med allt. Men jag väljer och väljer bort, ytterst medvetet. Jag vet vad jag verkligen vill hinna med och just det gör jag avkall på så sällan som möjligt. Allt annat får sedan samsas om den ytterst lilla tid och energi som blir kvar.

Och så får det vara. Så måste det vara.