Vi har haft ännu en dålig morgon. Kanske den nionde dåliga. Den här veckan. Det ryms hur mycket trötthet och gnäll som helst i vissa morgonstunder hemma hos oss. Om jag inte skulle vilja gråta skulle jag kanske kunna skratta.

Jag har fört Arvid till förskolan och Hilde till dagis. Min egen tioåring och två andra till skolan. Det är äntligen tyst. Det är äntligen bara jag.

Och jag inser att jag inte vet vad jag har på mig. Att jag inte ätit någon frukost. Har jag ens borstat tänderna?

Men ännu mer inser jag en annan sak; det här är livet. Och bättre än så här blir det inte. Ja, det är sjukt irriterande med sådana här morgnar. Men jag är så väldigt medveten om att varje morgon alla är friska och varje morgon jag inte bär på befogad oro är en rik och fantastisk morgon.

Vi har haft ännu en sådan morgon. Den nionde. Den här veckan.

Och igen faller den över mig; tacksamheten. Den hittar mig alltid. Må jag alltid vara lätt att hitta för den.