– Ni har ganska råddigt här hemma. Hos oss är det alltid perfekt.

Ja. Det är ju alltid trevligt med uppriktiga och frispråkiga gäster. (Snälla, säg att någon annan också någon gång fått eller får just den här feedbacken av barnens vänner på besök!)

Jag tittade mig omkring och konstaterade att vår gäst faktiskt hade helt rätt. Förutom att ganska råddigt nog var en underdrift. Redan dag tre på sommarlovet hade lite för många tagit ut lite för många svängar lite för mycket och ordningen i vardagsrummet fick ta smällen.

Och samtidigt som jag började plocka upp lite grann medan gästen sysselsatte sig med värden i hans rum så tänkte jag att just den smällen i någon mån var min och vår räddning. Det är trots allt bättre att ordningen i vardagsrummet tar smällen än att min sinnesfrid gör det.

Jag blir nämligen så otroligt tråkig och jobbig när jag låter oordningen äta på mig.

Det händer att det händer. Förstås. Att jag låter oordningen äta. Alla ideal möter någon gång på övermäktigt motstånd och det är sådana gånger som jag bittert och självömkande (attraktiva egenskaper!) går och suckar och röjer och säger saker som att ”det ju är märkligt att ingen annan än jag och Fredrik verkar notera oredan i våra offentliga utrymmen”. (Bara att man använder termer som offentliga utrymmen när man talar om sitt eget hem är ju ett tecken på att man har gått lite vilse.)

Jag tycker om ordning. Men jag tycker inte om att ordna. Och jag tycker inte så mycket om ordning att jag är beredd att betala för den med resurser som egentligen inte finns. Dag tre hemma med tre barn fanns det bara minusresurser. Men det där kan jag ju inte förklara för en femåring. Hon kom inte hit för att få en föreläsning i konsten att leva, hon kom hit för att leka med sin dagiskompis.

En stund senare sitter vi tillsammans vid matbordet. Värden har föreslagit spagetti och köttsås, för det tror han att gästen gillar. Och det gör hon. När hon tar sin fjärde eller femte portion säger hon att maten här är helt jättegod och jag tänker att det nog väger tyngre än råddet.

Det går inte att få allt samtidigt. Men det går att få mycket.