Jag hade kommit överens med mig själv. Gett mig själv ett löfte. Så fort sommarlovet började skulle jag rensa i mitt klädskåp. Nu är sommarlovet här och i mitt klädskåp händer absolut ingenting. Jag försöker intala mig att det är bortkastat att röja i ett skåp som jag snart ska lämna, men egentligen är det bara det att jag fortfarande är ganska trött och mer som en urvriden trasa än som en människa med initiativförmåga och handlingskraft. Och det är bara sådana människor som förmår sortera kläder i spara – sälj – skänk – släng-högar.

Jag är inte där. Inte alls.

I stället läser jag böcker som berör mig lämpligt mycket och dem läser jag betydligt långsammare än jag egentligen vill. Jag skjuter upp de projekt som går att skjuta upp. Jag stickar igen för första gången på alldeles för länge. Jag tillåter mig mer slösurf än vanligt och har klarat nästan pinsamt många nya nivåer i candy crush de senaste dagarna. Jag springer ännu långsammare än vanligt. Och jag tittar på väldigt många avsnitt av Cirkus familj.

Man kan säga att jag visar mig själv stor nåd. För kalendern i maj gjorde verkligen inte det, och ärligt talat var det dåligt med kalendernåd i mars och april också. När to-do-listorna är långa som telefonkatalogerna är pulsen konstant lite för hög så nu gör jag mitt bästa för att kompensera. Jag försöker göra bara det jag verkligen måste och det jag verkligen vill. Resten får vänta eller vara.

Det går för det mesta ganska bra.

Det är nämligen förvånansvärt mycket man inte måste. Oerhört mycket man kunde, jo. Och enormt mycket som en del anser att man borde, jo. Men förvånansvärt mycket man inte måste.

Bild: Maria Hedengren.