Hundra farväl

Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit den här veckan. Många. Väldigt många. Börjar rentav undra om det ens räcker med två siffror om jag ska skriva upp antalet tåranfall.

Jag trodde jag hade fällt alla tänkbara lågstadietårar redan på vårfesten. I dag var det ju “bara” betygsuydelning kvar. Men jag trodde fel. Jag började gråta när en av Ingrids bästa kompisar fick stipendium. Och snyftade till när en av Arvids kompisars storebröder (ja, ni hör ju själva) också fick ett stipendium. Då börjar ju nog någon sorts gräns komma emot. Sedan började jag gråta när en av lärarna i Ingrids skola – inte Ingrids egen utan en lärare jag aldrig ens talat med – avtackades eftersom hon ska byta skola. Då har gränsen nog redan kommit emot och passerats. Och inte känns det bara rimligt att gråta för att femmorna lämnar skolan med tanke på att jag inte känner någon av dem.

Nå. Man kan åtminstone inte anklaga mig för att inte vara närvarande i stunden och ta in det som händer.

Trots att det här var uppladdningen fanns det tårar kvar till dimissionen i min egen skola. Studenterna är ju så fina! Och vi kommer att sakna dem så mycket! Det är hårt att sluta arbetsåret med hundra farväl. Hårt, men samtidigt precis som det ska vara.

Tänk att jag har fått vara med på ett hörn. Rika jag.

Firade en av världens i särklass vackraste studenter. Någon snäll trodde jag var studentens kusin. Jag kommer att leva länge på det. Så länge att det är uppenbart för alla att jag inte alls kan tas för kusin.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s