Arvid berättar vem som var i barnkyrkan i dag. Räknar upp namnen på barnen. Det är många barn och många namn, men ganska bra går det. Efter en stund har vi kartlagt dem alla.

– Och så var det en till, säger Arvid.

– Vem? frågar jag.

– Gud! säger han.

Som om det var världens mest självklara sak. Som om jag vore den nötigaste varelse han  någonsin träffat, kraftigt kognitivt utmanad. Som om Gud inte alltid skulle vara med.

Han lär mig mycket, den här Arvid. Han lär mig mycket om tålamod och kanske ännu mer om bristen på tålamod. Han lär mig mycket om frihet, om handlingskraft och om verkligt god vilja som ibland tar sig verkligt trassliga uttryck. Och han lär mig också saker om Gud. Barn tenderar ju göra det. De ser med andra ögon. De ser kanske bättre.

Jag minns vad Ingrid sa en gång. När någon frågade om det är svårt att tro på Gud när han inte syns.

– Nej. Jag tror sådant där är svårare för vuxna än för barn, sa hon.

De ser kanske bättre.

Bild: Kavilo photography