En ljuvlig flicka med eksem

Jag fick en kommentar av en kvinna som förstår. En kommentar som jag vill komma ihåg. En kommentar som jag hoppas att du vill komma ihåg.

Jag vet vad du pratar om. Jag har själv haft en flicka som var både röd och sönderskrapad. Hon fick möta många bekymrade blickar och beklagande ord. Det var först efteråt jag förstod hur fel det var. Hon blev aldrig sådär som bebisar ska vara. De ska tro att de är solen som alla planeterna kretsar runt. De ska möta glada blickar och ljusa tonlägen. Vi fick jobba hårt för att kompensera. För att ge henne en god självkänsla trots alla bekymrade blickar. Låt aldrig någon betrakta Hilde på det sättet. Presentera henne och säg att det här är Hilde, en ljuvlig flicka med exem.

Den sista meningen fick mig att gråta. För just så är det, just sådan är hon. En ljuvlig flicka med eksem. Med betoning på ljuvlig.

Och just så där vill jag aldrig att det blir. Att Hilde börjar se sig själv som den som skapar bekymrade rynkor i andras ansikten. 

Blickar av medlidande är välmenande blickar, det vet jag så väl. Jag dömer varken min egen eller någon annans blick, men jag tror att det är viktigt att vi tänker på hur vi blickar. Jag tror det är viktigt att jag tänker på hur jag blickar. Vissa dagar har jag oroat mig så. Jag har tänkt på Hildes hud 85 % av min vakna tid. Det är inte svårt och det är inte roligt att tänka sig hurdana blickar jag gett.

Min älskade Hilde förstår ju sig inte på speglar. Den enda spegel hon har är våra blickar. Och jag vill att hon ska få möta blickar som säger att hon är sol, inte blickar som säger att hon är fel. 

Jag tänker att Hilde inte är unik, att de flesta av oss nog speglar oss mer i andras blickar än i vanliga speglar. Och att det finns något gott och vackert i det. Och något väldigt mycket mera sant. Hur vi får andras ögon att glittra eller slockna säger mera om oss än hur vårt yttre reflekteras i en spegelbild. 

Just därför bör vi sträva efter att blicka med kärlek, generositet och välvilja. Just därför bör vi låna Guds blick när vi ser på varandra. 


En ljuvlig flicka som i sin systers blick blir solen som alla planeterna kretsar runt.

Bild: Matilda Audas-Björkholm

Advertisements

10 thoughts on “En ljuvlig flicka med eksem

  1. Jag vet hur mycket kraft det behövs för att få kontroll över oron i mammahjärtat. Därtill behövs ytterligare en kraftansträngning för att inte låta oron obemärkt rinna ut över det helt oskyldiga barnet, som så mycket skulle behöva fysisk hjälp och bot, men också kärleksfull bekräftelse. När man är utom sig av trötthet, är det än svårare att handskas med allas behov och känslor och sina egna. Jag är glad att de värsta känns bakom hos oss och jag hyser hopp om att det kommande blir bättre. Hoppet och bönen hjälpte mig att orka från en stund till en annan och igen till följande dag.

  2. Jag har också sedan små barnaben svår exem, tidigare på armar,händer, ben och lite i ansiktet. Nu har det “dragit tillbaka” så nu har jag exem enbart på mina händer.

    Det var ingen rolig barndom. Som liten ville jag alltid ha på mig fingervantar på grund av alla dumma kommentarer av amdra barn, och alla blickar av vuxna.
    Vännerna var fåräknade eftersom jag var annorlunda från dom andra.
    Vuxna skulle ju alltid prata om min hy och hur jobbigt det måste vara för mig. Det som var jobbigast var ju att det skulle pratas om helatiden. Tillsist började jag varje get-together med familj, alltid med att säga “Och ingen säger någor om mina händer”. Då slutade det eventuellt.

    Det enda som återstår är den extremt dåliga självkänslan på grund av all mobbning och alla vuxnas prat. Men det är ju något man får lära sig leva med, jag är ju trots allt en vanlig människa jag också.

    • Det är du! En vanlig människa. Jag hoppas hoppas hoppas att din självkänsla kommer att växa och må trots alla de kommentarer och blickar som blivit fel. Kraft och glädje till dig!

  3. Det är en så otroligt viktig sak du talar om! Och det gäller ju förstås allt annat som kan vara annorlunda och speciellt hos en människa. Vi ska se människan bakom. Jag var själv en baby med söndersprucken och röd hud, ett skolbarn vars kläder alltid luktade decubal-salva, en tonårsflicka som gärna skulle ha velat gömma utslagen men kunde inte eftersom smink irriterade huden ännu mera. Och nu är jag en vuxen kvinna som fortfarande gärna skulle använda smink ibland men som har lärt sig att acceptera att huden är som den är. Under mitt 26-åriga liv kommer jag inte ihåg en enda dag då det inte skulle ha kliat. Men det som jag kommer ihåg är mina föräldrars blickar som sade att jag är fin som jag är. Och att min man säger att jag är vacker, också de dagar det kliar i hela ansiktet och huden är sprucken, röd och irriterad.
    Tack att du delar!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s