Molnets makt minskar 

Att få mitt första barn var en chock. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig. Jag var inte beredd. Kunde det vara så svårt?

Att få mitt andra barn var en chock. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig. Jag var inte beredd. Kunde det vara så lätt?

Inför tredje barnet var jag därför helt säker på att jag kunde föreställa mig. Att jag var beredd. Med två så helt olika erfarenheter kändes det som om den tredje bara måste kännas bekant på något sätt. 

Men att få mitt tredje barn var också en chock. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig svårt i den här nya formen. Jag var inte beredd på utmaningar i den här förpackningen. 

Det har gått snart fyra månader sedan jag blev mamma. De där första veckorna minns jag som en räcka evighetslånga helt oförutsägbara dagar. Det enda jag visste var att jag ingenting kunde veta. Det enda jag förväntade mig var att det förväntade inte skulle bli. 

Efter en knapp månad blev det bättre. Första gången. Och sedan dess har det blivit bättre några gånger till. Sedan kom molnet. Ett moln som växte sig större för varje dag som jag inte talade om det med någon. När jag sedan erkände mitt moln gick det som det brukar gå med mina moln när jag vågar och orkar dela dem; det började krympa. 

I takt med att molnets makt minskar har jag börjat känna mig ännu mera hemma i det skinn som är mitt. Tankar och känslor känns bekanta. Reaktionerna är mina. Och de senaste dagarna har jag till och med kunnat börja tänka framåt. Jag har vågat tänka nytt och ta mig an nytt. Jag har vågat drömma. I just drömmarna finns något av det sant amandiga.

Inte vet jag om jag är tillbaka. Men jag är mer tillbaka än någonsin förr sedan världen kastades omkull ännu en gång. Och det känns fint.

Advertisements

11 thoughts on “Molnets makt minskar 

      • Nej men är det sant? Jag har haft liknande. Älskat. Krävt förändring och låtit dem falla.. håret är på god väg längdmässigt igen, men älskade lockarna har inte hittat tillbaka i samma kraft, ännu.. därav dröömin! Har alltid velat ha lockigt hår, min mor lät mig permanenta när jag fyllde 9, fatta glädjen när lockarna stannade för alltid!!

  1. Hej Amanda!

    Jag har läst din blogg i många år, alltid med förväntan och alltid med glädje.

    Mycket har du som är värt att beundras och din vishet gör själen gott. En av de saker jag beundrar hos dig är konsten och nåden att kunna gråta. Jag håller stadigt fast vid insikten om att en känslig själ är en stark själ.

    Jag har växt upp i det hushåll tär tårar var reserverade endast för döden. Ett hushåll där tårar var samma sak som kvinnlig hysteri och svammel. Mina tårar ville ut vid ilska, trötthet, glädje, sorg, besvikelse, stolthet och vardagen. Jag förstod aldrig varför mina tårar inte fick komma fritt, varför mina känslor undansveptes när tårarna var närvarande, varför jag var överväldigande, för mycket och hysterisk när de rann ner för mina kinder.

    Jag är tacksam, riktigt tacksam att du skriver så öppet om tårar som trillar och olika orsaker. Jag tycker flera människor behöver få en hälsosammare och mera öppen bild gällande tårar. Hur viktiga de är och att de får falla, de behöver falla. Att tårar är inte en mental-breakdown. Att en känslig själ är också en oerhört stark själ. En själ som vågar känna, kan känna, orkar känna och orkar fortsätta känna.

    I något skede, när du har blogg torka eller söker inspiration så skulle jag gärna vilja läsa mera om dina tankar kring själva gråtandet. Både i glädje och i sorg.. och allt där emellan.

    Stor kram till dig!

    • Tack för din kommentar och för din fråga! Mina tårar har faktiskt tilldelats ett helt eget kapitel i min bok, så där kan du läsa mera redan nu. Jag återkommer! Gråt modigt så länge, Tove!

  2. Alltså jag beundrar din förmåga att sätta ord på svåra saker, du träffar så mitt i prick. Orden kommer så lätt och de blir så rätt.

  3. För ett antal veckor sedan tittade jag på programmet “Skavlan”. Norges prinsessa Märta-Louise pratade då om högkänslighet. En femtedel av oss människor tycks tillhöra denna kategori. Jag kände igen mig själv omedelbart; har lätt att gråta, lätt att känna stämningar, svårt att tåla spänning, antingen det handlar om idrottsevenemang eller thriller… Mycket av detta är ju väldigt positivt och jag anar att även du tillhör denna lyckliga skara. Ditt sätt att beskriva saker och ting vittnar om en stark och känslig personlighet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s