Hans ointresse är imponerande stort. Han vill aldrig. Arvids relation till skrivande är precis som min, men helt tvärtom. Lika gärna som jag vill skriva, lika ogärna vill han.
Jag har x antal gånger skrivit hans namn på ett papper och föreslagit att han ska ta modell. Han har plitat ner något som man ytterst generöst kan tolka som ett A och sedan har han slutat. Det är länge sedan jag ens har försökt.
Så döm om min förvåning när han i dag ritar en teckning och sedan skriver sitt namn på den. Utan modell. Så där bara. Som om han har kunnat hur länge som helst men bara aldrig riktigt haft lust.
Nå. Att han skrev namnet så där bara är väl nog att ta i lite. Det finns inget bara över det R:et. Lite som med pojken själv.
Nästan för lycklig 
Han R! Som ett promenerande hjärta, så snyggt!!!
Exakt! Bra R!
Åhå, ett s föll bort. HANS, skulle det stå. Så går det när man blir ivrig (som du vet är jag ju sällsynt ivrig när det gäller barn som skriver).
🙂 Bra sak att vara sällsynt ivrig gällande!
Sött! Lite som vår yngre son som inte hade det blekaste intresse för att rita. Det gick så långt att det tydligen blev ett Problem som måste diskuteras på utvecklingssamtalet på dagis. Sen plötsligt en dag låg han på golvet i sitt rum och ritade teckning efter teckning! Utan att ha gått den ”vanliga” utvecklingsvägen via huvudfotingar osv producerade han nu de mest fantastiska teckningar jag sett. Efter den dagen har han liksom inte slutat. Nu är teckning hans liv, hans största intresse och han har stora planer inför framtiden och tänker att han vilk kunna leva på det. Studera till bildkonstnär. Är inte livet spännande? Tycker jag iallafall. Skulle vilja be alla ”sakkunniga” längs barnens väg att ta det lite lugnt. Alla barn följer inte alla kurvor, somliga har sin alldeles egen kurva. Arvid kanske blir författare än, vad vet vi? 😊
Vilken underbar berättelse om barnet som kunde och ville rita!