Hon är sexton år ung. Hela hennes liv borde handla om att fundera på vem hon vill vara och vem hon vill att andra ska tro att hon är. Självupptagenhet är ju aldrig vackert, men det är ack så förlåtet hos en sextonåring. 

Men hos just den här sextonåringen är självupptagenheten ack så långt borta. Hon tänker längre och större och djupare än de flesta sextonåringar – än de flesta vuxna – jag har mött. Hon är generösare. Hon visar mer kärlek. Hur bygger man sådana här tonåringar? frågar jag mig ibland.

Och den dag då hon ställer sig längst fram i klassrummet och håller ett tal om sin syster faller bitarna på plats. 

Hennes syster har en kromosom mer än de flesta andra. Jag säger helt medvetet inte att hon har en kromosom för mycket, för det tror jag inte att hon har. Men hon har en kromosom mer. Och det har  påverkat sextonåringen som nu talar framför den gröna tavlan. 

Hennes berättelse är viktig. Hon berättar ärligt om hur det är att leva ett liv där annorlunda finns på den egna bakgården. Hon delar frustration och besvikelse och stolthet och glädje. Hon visar på vad hon har lärt sig av sin syster, berättar om de områden på vilka systern är henne överlägsen. Och hon ger oss en glimt av hur det känns för henne när folk diskuterar hennes systers rätt att födas och leva.

Hennes berättelse är så viktig och jag är så glad att hon orkar och vågar och vill dela den med oss som sitter i klassrum 1 just den här dagen. Jag tänker att flera människor borde få höra. Att alla människor borde få höra. 

För jag tror bestämt att de är livsviktiga för oss alla, de människor som är lite mer annorlunda än de flesta andra av oss. Jag tror att något av det onda i oss människor dör i ett sant möte med det sant annorlunda. Jag tror att världen blir sämre och fulare om vi raderar alla bonuskromosomer.

Därför rockar mina sockor i dag. (Va? Gör de? kan man med rätta fråga sig. Men jo, de gör sitt bästa i ett hem där varenda yllesocka vill vara en av the 50 shades. Och jag tänker så här; mina rätt lika rocksockor får symbolisera att vi ju faktiskt inte är så olika i slutändan. Hur många kromosomerna än är.)