Jag får ofta höra att jag skriver ärligt. Och det gör jag. Men det betyder inte att jag skriver allt. Just nu snurrar tusen inlägg i mitt huvud. Jag har börjat skriva flera av dem, men jag har alltid raderat. Värjt mig mot orden på skärmen.
Vi kan säga så här: det har varit en tuff vecka. Eller egentligen två. Ibland blir det inte tillräckligt bra fast alla inblandade gör sitt allra bästa. Ibland är de utdelade korten helt enkelt så dåliga att det inte spelar någon roll hur spelarna än försöker vända och vrida på dem.
Också helt ofarliga dagar kan vara ledsna. Och dystra och mörka.
Jag försöker bena ut mina känslor. Identifiera. Hitta nycklar som kunde vrida om och låsa upp. Jag går omkring med en konstant känsla av att det inte borde behöva kännas så här trots att det känns just precis så här. För egentligen är ju så mycket så bra. Jag tänker att det bara måste finnas lösningar gömda någonstans.
Och säkert finns de. Men det krävs nog en vassare version av mig själv för att jag ska kunna hitta dem. Den version som jag är nu hittar ingenting mer än det minimum som krävs för att ta familjen genom dagarna.
Det har funnits goda stunder. Rätt många till och med. Och en del av dem har varit nästan rent goda. Men det vilar liksom ett moln över mig som vägrar försvinna. Ett moln byggt av seg trötthet, en diffus ensamhetskänsla och en inte alls diffus frustration över omständigheter jag inte rår på. Samt oro över en liten hud som tyvärr påminner lite för mycket om en hud jag kände för åtta år sedan.
Så bygger man moln. Jag hoppas att krafterna snart räcker till solbygge.
Hon är sol.
Bild: Matilda Audas Björkholm
Nästan för lycklig 
Jag vet inte om du orkar med några goda råd (som mamma får man ibland för många av dem), men då det gäller Hildes hud: Lämna bort alla mjölkprodukter ett tag. Jag tror det kan vara värt det. Om du har kraft att göra en förändring (det har man inte alltid som trött småbarnsmamma). Hälsar en annan trött småbarnsmamma.
Du är inte ensam. Vi är alla här med dig!
Att skriva ner och publicera hur det känns just nu kan räcka för att det ska svänga och kanske kännas lättare. Som att molnet blir lite lite tunnare och kan släppa genom lite ljus. Ta vara på de glimtarna, en dag har du famnen full av ljus och molnet har skingrats. Tills dess, tillåt dig känna det mörka. Men tillåt dig känna det ljusa också, utan skuldkänslor.
Sov om du har möjlighet till det.
Kram!
Kram!
Sköt om dig!
Just precis så här har jag också mått de senaste veckorna. Tack för att du skriver.
Du är stark fastän det inte känns så nu. Jag förstår inte hur du hittar skärpa i dina texter fastän du är så trött. När dimman var som tätast för mig kändes det som att jag inte kunde tänka klart och allra minst skriva. Jag kände mig som en robot på automatinställning som bara var inställd på att på nåt sätt klara av dagen. Men det ljusnade småningom, vi fick sova och då kom orken tillbaka. Energin kommer att återvända till dig så småningom, kram!