E som i Arvids gudmor som kom hit förra fredagen, bara en timme efter att Fredrik åkt till flygfältet. Hon spelade tusen spel med barnen och höll mig på så gott humör att det blev både tacos och kanelbullar på lördagen. På lördagskväll åkte hon hem igen. 

I som i Hildes blivande gudmor som dök upp här redan klockan nio på söndagsmorgon. Jag fick ta en timmes promenad medan hon tog hand om barnen. Sedan stannade hon på lunch. Också hon spelade spel som om hon fick betalt per tärningskast. Och hon återinförde klöver åtta i vårt liv. Det finns absolut inget dåligt med det.

E som i min syster som kom hit redan innan I gått hem. Hon som är en av de få i den här världen som jag kan vara helt och hållet mig själv med. Hon som sov i vår säng tillsammans med mig i tre nätter. Hon som fick se det fulaste och svagaste och som inte fördömde ens när jag åt en halvliter glass till mellanmål och popcorn till lunch. Och jo, jag grät när hon åkte vidare på onsdag. Hade hunnit vänja mig vid att hon fanns där. Vänjer mig så gärna vid det.

C som i den kollega som tog hand om Hilde i lärarrummet under den måndagstimme då jag presenterade vår skola för hundratals nior och föräldrar. Jag funderade inte en enda gång på hur det gick för henne trots at hon vägrade somna. Tänk det.

E som i den inneboende som råkade bli vår just den här gångna veckan. Med ljus och liv och lek kom hon in i vårt hem och förgyllde speciellt Arvids morgonstunder. 

M, C, W och E som i de vänner som kom på besök på onsdagseftermiddag. Med middagsmat till hela familjen. Med sällskap och samtal och stimulans.

S och K som i de grannar som tog Ingrid till och från torsdagens cirkusskola. Jag var ju onekligen lite låst och att de ställde upp gjorde skillnaden mellan cirkuslektion och utebliven cirkuslektion.

E-L, B och A som i de vänner som kom på besök i torsdags. Som tog över matlagningen helt när jag tog hand om Hildis. De som fick mig att skratta och må gott. Som alltid får mig att skratta och må gott. De börjar vara familj, tänkte jag när jag satt och ammade på vardagsrumssoffan och ropade ut kommandon. Vrid ner ugnen till 175! Decilitermåttet finns i sockerpaketet! Ta ut rotsakerna! 

S som i själsfränden som fanns så nära trots att hon fanns så långt borta. Som hörde av sig nästan varje dag och kollade läget. Som inte räds ens mina sämsta sidor, som aldrig viker undan. Som lyssnar på allt och säger alla rätta saker.  

E som i bästa vännen i en annan del av landet. Som skickade bilder på mat hon skulle bjuda mig på om jag fanns närmare. Som vet att jag inte är gjord för vardagsprövningar och som förstår så bra.

Det finns många bokstäver i ängel. I min värld. Jag visste att nätverket skulle få visa vad det går för och även om jag hade räknat med ett gott resultat blev jag förundrad. Hur bra kan ett nätverk baserat på annat än blodsband vara?

Sjukt bra. Tydligen.

Det – ni – gjorde hela skillnaden den här veckan utan Fredrik. Vi var sällan ensamma, jag och barnen, så sällan att vi kunde njuta också av de stunderna. 

Han är hemma igen nu. Vi klarade det. Jag känner mig inte det minsta duktig, jag behövde liksom inte vara det. Det duktigaste jag gjorde var det minst duktiga av allt; jag visade otillräcklighet och tog emot hjälp. 

Bilder på några av änglarna. Alla fotograferade av Matilda Audas Björkholm. Ser ni vingarna?

Jag gör.