Jag behövde den här lördagen. Så mycket att jag redan på torsdagen kunde klämma fram lyckotårar vid blotta tanken på den. Och så mycket att jag utan kamp klämde fram helt andra tårar nä lördagen började redan halv sex på morgonen med en nästan fyraåring som hade hela (mycket ironiskt) 7,5 timmars sömn bakom sig.

Den här lördagen som jag behövde så mycket smulades sönder. Och jag tänkte att det här med när ingenting blir som man vill och behöver inte är det värsta med småbarn. Men SÅ inte det bästa. Inte ens bra.

När Fredrik åkte på jobb strax efter åtta hade vi redan en hel halvdag bakom oss. En usel hel halvdag, men ändå. Gemensam ledig tid. Jeeee! (Ironi. Igen.)

Däremot uteblir ironin helt nu på slutet; dagar som smulas sönder redan långt innan de ens borde ha börjat kan bli så mycket, mycket bättre än man tror. Och den här dagen blev en sådan. Omgiven av människor vi älskar som älskar oss blev den här dagen mycket mer än jag trodde när jag åt frukost. 

Nåd är det. Nåd är det trots allt så ofta. 

(Varför han vaknade så tidigt, min älskade lilla? Enligt honom sjäv var det för att han så gärna ville att dagens 40-årskalas skulle börja genast. Det är att ställa vansinnigt höga krav på ett vuxenkalas. Och trots de höga kraven var han nöjd med kalaset. Nåd är det. Också. Som sagt; nåd är det trots allt så ofta.)

Och så kommer en fredag då jag inte saknar bara så där som jag alltid gör. Nej, det kommer en fredag till exempel mitt i september då jag saknar så det gör ont. 

Sommarfamiljen. Så mycket är så rätt när vi är tillsammans tillräckligt mycket. Så mycket är så fel och tomt när vi är som vi är mest.

Varje sommar hinner jag vänja mig. Inte ta för givet, men nog liksom räkna med. Sedan kallar våra helt olika vardagar på helt olika orter och det där räknandet med blir utbytt mot saknaden av.

Rik är den som har mycket att sakna. Rikast är jag.

För att vi kan och för att vi vill. 

Varje dag lär jag mig nya saker om dig. Du livets rikaste gåva och största utmaning. 

Du är din egen och det finns egenskaper hos dig som aldrig funnits hos mig. Det finns kamper du redan för som jag aldrig behövt möta. Hur ska jag kunna hjälpa dig att vinna strider som jag själv bara anar?

Samtidigt är du min. Och jag din. Och jag kan alltid hålla din hand och stå tätt intill dig, också när de drakar du slåss mot ser helt annorlunda ut än mina egna. 

En familj som har ett överskott av tid och kärlek kan bli stödfamilj.

Det var någon som sa det en gång. Och när jag hör de orden tänker jag att ingen ju kan bli. Jag har nog aldrig träffat en familj som säger sig ha för mycket tid och för mycket kärlek och om det är kriteriet så passar ingen.

Och trots det vågar jag ändå tro att just vi passar ganska bra. Inte för att vi har något överskott men för att vi har tillräckligt. Och för att tillräckligt måste räcka.

Jag tror att vi människor alldeles för ofta tänker att vi ska göra sedan. När allt lugnat sig lite. När läget stabiliserat sig. Men liv och lägen fungerar ju inte så. Aldrig är det tillräckligt lugnt och aldrig är läget tillräckligt stabilt. Och medan vi går och hoppas på dagar som aldrig kommer att komma går andra familjer på knäna för att deras liv är dem övermäktigt.

Därför valde vi att bli stödfamilj.

Vi gick en familjevårdsutbildning arrangerad av Kårkulla för länge sedan. Redan innan vi hade egna barn visste vi att vårt hem inte är bara vårt och att det ska räcka till för andra än oss själva. Utbildningen var bra, inte minst för att den fick oss att inse att vi inte var redo för det åtagande som det innebär att bli stödfamilj. Under några års tid fick vi med jämna mellanrum frågan om vi kunde ta emot ett barn ett veckoslut i månaden. Av olika orsaker sa vi alltid nej. Men så kom den där sommardagen 2013. Vi fick ett telefonsamtal och vi kunde inte komma på en enda vettig orsak att säga nej. Så vi sa ja.

Och för drygt tre år sedan blev vi stödfamilj. Sedan dess finns en pojke i vårt liv och han finns där på ett sätt som ingen annan människa finns. En helt unik relation. Med helt egna styrkor och utmaningar.

Det finns ett enormt och växande behov av människor som öppnar sina hem för barn som behöver det. Jag tänker ofta på att vi nog borde öppna vårt hem ännu mer. Ett veckoslut i månaden känns ju nästan löjligt i jämförelse med den nöd som finns. Å andra sidan vet jag att man måste börja någonstans. Och dessutom påminns jag varje gång om att det där veckoslutet faktiskt gör stor skillnad för den familjen trots att vi kan tycka att insatsen känns liten.

Pia, du som efterlyste mina tankar kring ämnet, och alla andra som någon gång tänkt tanken på att bli stödfamilj: ge det en chans! Tro inte att det där överskottet krävs, för i så fall skulle ju ingen någonsin gör det. Vänta inte heller på att livet blir lugnt och läget stabilt, lita på att det nog går ändå. Att tillräckligt faktiskt är tillräckligt. Att viljan är det som krävs och att resten löser sig sedan. En stödfamilj är inte någon superfamilj med massiva resurser. Det är en helt vanlig men villig familj med tillräckliga resurser.

Vi lever i en värld som är alldeles för hård mot alldeles för många. Jag tror de flesta av oss går omkring med en känsla av att vi vill göra något för att hjälpa. Att vara stödfamilj är ett konkret sätt. Att ett veckoslut i månaden ge en del av våra krafter till en familj som dagligen kämpar hårdare än vi känns som det minsta vi kan göra. Aldrig någonsin har jag ångrat att vi sa ja. Tur att vi inte kom på någon vettig orsak att säga nej.

-Du har nog en spännande höst på gång med både baby och bok, säger de människor jag träffar.

Och de säger ju helt rätt. Det är väldigt spännande. Men det finns faktiskt också ett tredje projekt den här hösten som i min värld är nästan lika spännande. Men på ett betydligt mindre positivt sätt.

Jag är rädd för tandläkare. Livrädd. Tänk. Att man kan vara orädd inför att möta döden men darra av skräck vid tanken på att möta en tandläkare. Jag är faktiskt så rädd att jag avbröt min senaste tandläkarbehandling fast jag visste att något blev ogjort.

Och det här är över sex år sedan.

Fatta.

I sex år har jag typ minst en gång i veckan tänkt på att jag borde gå till tandläkaren. Och i sex år har jag alltid hittat tillräckligt bra ursäkter för att inte göra det just nu. Den som verkligen vill hitta ursäkter är ju sällan kräsen, och jag har blivit en mästare.

Men min man är också en mästare. Och nu lät han mig inte fly längre. Så för tre veckor sedan besökte jag tandläkaren för första gången på över sex år. Och för tre veckor sedan fick jag min dom: sex hål.

Sex år och sex hål.

Sex hål! tänker varje normalt funtad människa och tycker att det låter mycket. Eftersom jag natten innan hade drömt att jag hade femtio hål (någon gång under de få timmar jag alls sov den natten) kändes sex hål som en seger. Och att veta var i sig också en seger. För två veckor sedan borrades det första hålet. För en vecka sedan borrades det andra. I dag har jag tagit bort tandsten för första gången i mitt liv. Och jo, om en vecka ska tredje hålet borras och sedan är jag halvvägs genom detta mitt tredje höstprojekt. Vi kan säga att jag har måndagsplaner numera.

Vi kan också säga att det är dyrt att ta hand om sina tänder. Att betala 137,90 för att ta bort tandsten är dyrt. Och på ett sätt känns det som om jag får väldigt lite för de pengarna. Å andra sidan får jag ju faktiskt också någon slags sinnesfrid – att inte längre drabbas av andnöd varje gång en förälder meddelar att en elev är hos tandläkaren är magiskt – och de få gånger det ens går att betala sig till sinnesfrid så är det nog värt det.

Jag återkommer när det över. Men nu vet du vad jag gör på måndagar. Och nu vet du att den här hösten som är bebisens och bokens också är borrens.

Det är spännande tider vi lever i.

Jag har redan länge vetat att det inte är Real Madrid. Eller ManU. Eller ens Liverpool. Världens bästa  fotbollslag finns i Munsala och heter Munsala United. Jag är ju inte bara prästfru, jag är också fotbollsfru. Och det är jag i det lag där jag är det allra helst.

Må så vara att division 7-laget lämnar en del (eller rentav mycket) att önska gällande världsliga ting som fotboll, men när det gäller visar de att hjärtat sitter där det ska och att värderingarna stämmer. Och det slår allt annat. Alla gånger. 

Heja, MunU! 

Här gifte sig Victoria och Daniel. Och här sitter jag. Inte på kungligt bröllop utan en helt vanlig söndag, en av alla de där efter trefaldighet. Jag vill inte sitta här.

Jag borde ha stannat på hotellet med den där romanen som kommer att göra att jag landar på ett skrämmande lågt antal lästa böcker i september, tänker jag. Jag borde inte ha kommit hit. För jag är så frustrerad på kyrkan. Jag gråter över kyrkan den här söndagen och jag vänder och vrider på mig där jag sitter i kyrkbänken. På den där platsen som är bara, bara min.

Det är inte så enkelt.

Men något händer under den dryga timme som jag sitter i kyrkbänken. Jag sitter mycket, för mycket enligt liturgins alla regler. För jag får lätt svindel redan i vanliga fall och som gravid kan jag inte ens stå genom trosbekännelsen utan att känna av svimningstendenser. Så där sitter jag. Och jag pratar om min frustration med honom som jag borde ha pratat om den med från första början. Och jag löser förstås ingenting, men mina egna knutar binds nästan mirakulöst upp under högmässan.

Kyrkan är som amning, tänker jag. Den är svaret också när den är problemet. Ni vet så där som man alltid uppmans att amma mer om amningen krånglar. Lite samma sak är det nog med kyrkan. När kyrkan känns krånglig ska man närma sig, inte fjärma sig. Lösningen är mer kyrka, inte mindre.

Hon är inte som jag. Alls. Hon bakar bröd efter att ha lagt sina barn. Hon springer snabbare när det är lopp än när det är träning. Hon har ett estetiskt öga att räkna med. Hon tar bilder som tål dagsljus. 

Hon fixar en pannacottta utan att man märker det, fast man sitter i samma rum. Hon kan njuta av att klippa gräs och se harmoni i att diska för hand. Hon är en mård när jag är ett får på rymmen. (Det där sista är en hänvisning som ganska få förstår, men hon och jag förstår och vet.)

Hon är vacker, hon är modig, hon är klok. Hon är stark, hon är rakryggad, hon är sann. Och hon skrattar alltid på rätt ställen när jag försöker vara rolig. 

Jag mår bättre när jag får vara med henne. Och hon säger detsamma om mig. Svindlande tanke.

Hon blev min när jag var bara ett år och två månader. Knappt. Inte anade jag då vilken gåva jag fick. Inte förstod jag heller när vi bråkade som barn eller när vi inte riktigt hittade varandra som tonåringar. Men nu. Jag ver det så väl; hon är inte bara en syster. Hon är en bästa vän. Och en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv.

Grattis på födelsedagen, älskade syster! Du som funnits så länge jag kan minnas och ännu längre. Du som blir mig närmare hela tiden. Tänk att vi fick bli varandras!

Ur förra veckans nummer av Kyrkans tidning. Där jag intervjuas och citeras och kommenteras. Stora ord. Ord som lyfter och värmer och bär. 

Flygresan tar två och en halv timme. Vi sitter bredvid varandra, han och jag. Jag ställer uppskattningsvis minst nittiofem frågor till honom. Om hans jobb, om hans familj, om hans resor, om hans fritidsintressen, om hans lägenhetsrenovering, om hans viktigaste insikter i livet. Han ställer – inte uppskattningsvis utan helt säkert – noll frågor till mig. Är han så intressant? Är jag så ointressant? Eller är han och jag bara båda väldigt typiska? 

Förra veckan diskuterades kvinnors tendens att ställa frågor till män och vi kvinnor uppmanades av Åsa Beckman att frågestrejka. Och jag förstår ju grejen. Med mina nittiofem frågor upprätthåller jag en maktobalans.

Problemet är bara det att jag inte vill frågestrejka. Jag vill inte bli sämre för att det finns män som är dåliga. Jag vill inte leva i en värld utan frågor. Jag vill ju leva i en värld där vi människor ställer frågor till varandra för att vi är intresserade av varandra. Hellre än frågestrejka vill jag frågefostra. Göra min flygplansgranne uppmärksam på det faktum att han inte ställt mig en enda fråga och peka på det som en svaghet hos honom snarare än en maktmarkör. Jag vill lära mina elever och andra unga jag kommer i kontakt med att det är sunt förnuft och social kompetens att kunna ställa intressanta frågor till sina medmänniskor. Oavsett deras kön och oavsett ditt. 

Flygresan påminde mig om en massa andra situationer där jag ställt frågor som män sedan fått besvara. Men den påminde mig också om att de flesta män i min närhet faktiskt ställer frågor. De frågar hur jag har haft det jobbet, hur jag mår i min graviditet och vad jag anser om de samhälleliga frågor som diskuteras just nu. De efterfrågar mina åsikter och mina erfarenheter.

Det fyller mig med hopp. De fyller mig med hopp.