Starten i livet

Jag tänker att inget är lika orättvist som livet och att inget är lika olika som förutsättningarna. Den start vi får i livet dikterar kanske inte alla villkor men den formar och präglar. Massor.

Jag tänker att alla vi som är föräldrar ärrar våra barn på något sätt. Ibland vågar jag fundera på vilka sår mina barn kommer att få av att höra ihop med just mig, ibland vågar jag inte. 

Men rätt ofta vågar jag ändå. För vi har alla ärr, ja, men ganska få av oss har så råa sår att livet inte fungerar. Alla människor är barn till bristfälliga föräldrar, men det brukar bli rätt bra ändå. 

Tack och lov för det. Hur skulle någon av oss annars våga bli den där starten i livet för någon annan?

Att se ut som en flicka

– Arvid, du ser ut som en flicka när du har den där väskan! 

Den där väskan är Arvids rosa handväska som han ibland väljer att transportera sina ting i. Just den här dagen är tinget en brandbil.

Och kommentaren kommer från en kompis på dagis. Den är helt utan elakhet, bara ett sakligt och förtjust konstaterande. Jag iakttar ändå med en viss spänning min sons reaktion. Men den spänningen var bortkastad. 

– Neeeeej! säger han lika sakligt och förtjust. Jag ser ju ut som en pojke med en väska. 

Och det är ju så väldigt sant. 

Den som kan ha både rosa handväska och brandbil med sig till dagis har onekligen fler alternativ än den som måste välja bort det ena för att med värdighet kunna bära det andra. Vi har erbjudit honom båda och hittills har han valt båda. Fler alternativ ger fler möjligheter och en större värld. 

Han är en vinnare.

Världens dåligaste förälder

Du är världens dåligaste förälder. Orden kunde komma från mitt inre, vissa stunder vissa dagar. Men tyvärr kommer orden utifrån. Från ett av mina barn. Nästan dagligen, eller rättare sagt nästan kvällsligen. Det är nämligen då våra åsikter om livet går mest isär. 

Och det är då jag får höra att jag är världens dåligaste. Världens dummaste. Att han aldrig mer tänker vara med mig, ibland med tillägget att han bara tänker vara med pappa. 

Snacka om att få lite för rak feedback. 

En bra kväll tar jag feedbacken med ett leende. För det är ju inte sant. Dålig förälder är jag stundvis, ja. Men världens sämsta är jag aldrig. Och ur samma mun får jag ju dagligen höra att jag är världens bästa. Och även om det knappast ligger speciellt nära någon objektiv sanning så tror jag att det är hans sanning och det räcker för mig. 

En dålig kväll tar jag feedbacken med tårar. Hans och min trötthet går tyvärr ofta hand i hand. När han skulle behöva mitt bästa jag har jag så väldigt lite att ge. Han behöver mig kanske ovanligt mycket för att han kissade ner sig i och var vaken en liten stund mitt i natten. Och jag har kanske ovanligt lite att ge för att jag torkade kiss och var vaken en lång stund mitt i natten. 

Den obalansen är för mig en av föräldraskapets knepigaste bitar. Att vi går så i takt med varandra att det ibland blir bara otakt.

Fint är att märka att alla kvällar när Fredrik och jag är tillsammans är bra kvällar då vi ler åt eländet. Ibland tror jag nästan att vi klarar allt bara vi får klara det tillsammans. 


I rättvisans namn får Fredrik också väldigt rak feedback. Man kan tydligen vara två om att vara världens sämsta. 

Flyktingkramare

Det är inte första gången vi läser den. Eller andra. Eller tjugonde. En kritisk kommentar om hur finlandssvenska medier har en agenda i flyktingfrågan. En  favorit i ständig repris. Här har vi ety av dagebs exempel:


Den här gången är det Sanningen som uttalar sig och uttrycker sin frustration över mediers försök att likrikta alla till att bli flyktingkramare. 

Är det bara jag eller låter inte det ganska fantastiskt? Flyktingkramare är inget mindre än kramare av människor och sist jag kollade var världens problem att vi brydde oss för lite om varandra. Inte för mycket. 

Det är naivt att tro att en stor flyktingvåg skulle vara okomplicerad. Absolut. Men det är faktiskt minst lika naivt att tro att ett stort flytingmotstånd skulle vara okomplicerat. Och att något är svårt och kostsamt betyder inte att det är fel. Ibland helt tvärtom.

Vår medmänsklighet

Jag går sönder när jag tänker på alla de människor som knackar på vår dörr just nu och hur vi bara vägrar öppna den. I en värld som står i lågor kunde vi som land erbjuda så mycket, men vi vägrar. För att integration är svårt. För att det kostar. Men egentligen: för att vi inte orkar och för att vi inte vill.

Med vilken rätt nekar vi människor ett liv här? Absolut ingenting har jag gjort för att förtjäna den trygghet jag varje dag tar för given, och att neka andra densamma känns fruktansvärt orättvist. Att jag är född här ger mig ingen rätt. Att du är född där ger dig ett helvete. 

Ett helvete som vi kunde rädda dig ifrån. Trots att det är svårt och trots att det kostar. För om vi orkar och vill så kan vi hur mycket som helst. Vi har fått allt men vad gör vi med det?

Ibland bara måste man göra det som är rätt. Just nu är det vår tur. 

Var är vår medmänsklighet?

Mycket av allt

Varje dag säger jag att jag älskar honom. Inte en eller två gånger, typ tio. Minst. Och varje dag säger jag åt honom att jag är glad och tacksam över att få vara hans mamma. Att han är en härlig typ, att han får mig att skratta och att han är den mysigaste jag vet.

Det känns livsviktigt att säga allt det där. Ofta. Det finns nämligen så otroligt mycket annat som jag måste säga hela tiden. Tråkiga saker. Tjatiga saker. Och jag vill ju inte att de sakerna ska ringa mest i hans öron, att de sakerna ska tala högst när han bygger sin självkänsla. Det där tråkiga och tjatiga får aldrig någonsin bli hörnstenen i berättelsen om vem han är.

Han är mycket av allt, vår älskade Arvid. Vi börjar ana vem han är. Och han är i sanning helt fantastisk.


 

Graviditet är inte en sjukdom

Nej. Förstås inte. Men att i ett par månaders tid må konstant illa är inte direkt motsatsen till sjukdom. Att spy i diskhon sex gånger när man kokar makaroner och knackkorv till lunch åt barnen är inte renodlad hälsa.

Varje dag är jag tacksam över att det blev bara ett par sådana månader den här gången. Att sommaren inte drunknade i spy och svaghet utan i människomöten, glass, skrivande, läsande och stickande. Att inte må illa hela tiden är i sanning en gåva och något som gör det lättare att orka med barnet i magen, barnen utanför magen och allt annat som livet också består av.

Just nu är tröttheten (tack och lov) mitt största problem. Jag mår inte illa längre, men jag är inte den människa jag brukar vara. Kanske en femtedel av mitt vanliga jag. Jag orkar så lite i jämförelse med vad jag brukar orka med. Vill så lite i jämförelse med vad jag brukar vilja.

Jag är nu i vecka 26. Och så här ser mina graviditetskrämpor ut just nu:

Halsbränna: Nej.

Ryggbesvär: Nej.

Bäckenbesvär: Nej.

Åderbråck: Nej.

Hemorrojder: Nej.

Nästäppa: Nej.

Urinvägsinfektion: Nej.

Känsligt tandkött: Nej.

Bättre hy och hår: Nej. Men bättre naglar. Som om det skulle vara till någon tröst.

Illamående: Nej. Bara några minuter efter att jag svalt mina järnkapslar. Och närhelst jag tänker på att jag numera sväljer järnkapslar.

Ömma bröst: Nej.

Viktökning: Ja.

Trötthet: Verkligen. De senaste dagarna har jag varit helt däckad. Därav järnkapslarna.

Upp och ner i humöret: Jo. Men det är mitt normaltillstånd så jag kan nog inte skylla på graviditeten.

Strimmor på magen: Nej.

Putande navel: Ibland när jag är riktigt mätt och belåten.

Svullnader: Nej.

Yrsel: Ja. I dag kunde jag inte ens stå i kyrkbänken under avslutande välsignelsen. Må Herren veta och förstå.

Förhöjd kroppstemperatur: Nej.

Blodbrist/järnbrist: Ja. Tyvärr.

Sammandragningar: Nej.

Sömnproblem: Nej. Tack och lov.

Nytt konstigt matbehov: Inte längre. Men under de där riktigt tuffa månaderna var hela jag ett konstigt matbehov. Sådant som aldrig annars finns hemma hos oss blev plötsligt stamkunder. Jag säger bara en sak: kerroskiisseli.

img_3139

 

Dagen då babylådan kom

Senast i dag fick jag höra att det inte syns på mig att jag väntar barn. Men det syns nog. Bra till och med. Och i dag kom dagen då babylådan kom. 

Det finns mycket man kan säga om babylådan. Om den stora förmånen. Om varför vi tog lådan nu men inte för fyra år sedan. Om klädernas färger. 

Men i dag vill jag säga det här; alla borde få öppna babylådan omgiven av ivriga grannbarn. Det känns onekligen som om vi är många, många som väntar på den lilla. Aldrig har en låda packats upp lika snabbt. Men aldrig heller lika ivrigt.

FöräldraLEDIG

Rätt snart blir jag föräldraledig. 

– Ledig och ledig, säger många med ett menande leende när jag använder det ordet. 

Ibland gör de citattecken i luften också. Så att budskapet med säkerhet ska vara helt klart. 

För mig är det inte det minsta klart. Jag blir ju visst föräldraLEDIG. När jag inte jobbar är jag ledig. Om jag skulle se min föräldraledighet som något annat än ledighet betyder det också att jag skulle se på veckoslut och påsklov och semester som något annat än ledighet så länge jag har barn. Och det skulle förstås vara en förlust. Så jag tänker också den här gången, liksom de andra gångerna, se min föräldraledighet som ledighet.

Jag antar att människor gör citattecknen i luften för att betona att föräldraledighet inte är någon barnlek och kanske för att lyfta fram att de föräldrar som är hemma med barn faktiskt gör en insats. Men blir deras insats verkligen mindre för att vi ser föräldraledigheten som ledighet? 

Jag vet att jag kommer att stornjuta av att ha en vuxen hemma i nästan två år. Av att bara en av oss måste vara äten, klädd och tandborstad tidigt på morgonen. Av att vi är lediga tillsammans när den som jobbar är ledig (nu just har vi sällan en gemensam ledig dag i veckan). 

Jag kommer att njuta av min föräldraledighet. Och jag kommer att känna mig ledig. För jag kommer att vara ledig.

Hur länge får du vara du?

En rosa handväska. Ett skumgummisvärd. En rosavit cykel (nej, inte arvegods). Och en yxa i plast. Det hade Arvid med sig i går när han återintog sitt dagis. Och jag älskar det. Han vet inte att det finns människor som tycker att en pojke inte kan ha en rosa handväska. Eller en rosavit cykel. Han tror att han kan ha vad han vill. Och på ett sätt kan han ju det. Den som tror att världen är en fri plats lever onekligen ett betydligt större liv än vi andra.

Ett armband. I rosa och turkost och med en bild av Frost-Elsa. Det fick Arvid i dag på dagis av sin bästa vän. En spontan onsdagsgåva i all enkelhet. Och han bär det med stolthet och tacksamhet och glädje på sin solbruna arm. Hon vet inte att det finns människor som tycker att ett glittrande armband är en olämplig present till en pojke som älskar glittrande ting. Också hennes liv och hennes värld är större än de flestas.

 

Tänk att de är så fria och har så många möjligheter. Fyra år på jorden har söndrat ganska lite i dem, tänker jag. Men jag märker ju att jag räknar dagar eller veckor. Högst månader. Hur länge får du vara du? tänker jag ofta när jag ser på min älskade pojke som spränger så många ramar. Och jag hoppas att svaret är att han får vara den han är längre än jag tror.

img_3085