I dag fick jag säga hejdå till en människa som jag egentligen aldrig fick säga hej till. Det kan bli så när man säger hejdå till en liten som inte fick ta ett enda andetag. Kring den minsta kista jag någonsin sett satt vi en svartklädd skara och grät. Grät över det liv som aldrig fick bli och grät över den famn som är tom trots att det finns mer kärlek där än i de flesta andra famnar.

Saknaden och sorgen. Jag var på ett sätt beredd och på ett annat sätt inte alls. Vi har ju sörjt i två månader redan och ändå var sorgen alldeles ny.

Min vän har ett barn i himlen. Och hon kommer alltid att vara hans mamma. Jag bara önskar så innerligt att hon hade fått ha honom hos sig här på jorden. Och jag bara önskar så innerligt att mitt barn  hade fått leka tillsammans med honom. Jag vet ju att han hade varit helt underbar. Med en sådan mamma blir det så.