Om jag skulle se mig själv på gatan skulle jag tycka att jag är vacker. För jag är en sådan som tycker att alla gravida är vackra. Alla andra gravida. 

Men jag ser ju inte mig själv på gatan. Jag ser mig ganska sällan men jag känner mig väldigt ofta. Jag känner en kropp som är tyngre och tröttare än vanligt. Som är känsligare och mer lättretlig än vanlig. Och det är så svårt att känna sig vacker när man egentligen bara känner sig som en val. 

Det går inte en dag utan att jag är tacksam. Enormt tacksam. Mitt tillstånd är i allra högsta grad självvalt men i ännu högre grad något som ligger helt utanför min egen kontroll. Trots tacksamheten känner jag mig som en val. Och vet ni vad? Det är inte farligt att känna sig som en val. Men det är faktiskt otrevligt. Och man måste inte älska alla dimensioner av graviditeten för att man är enormt tacksam och lycklig över det barn som blir till. 

Och ändå: mångas högsta dröm är att få känna sig som en val för en tid. Det glömmer jag inte.