En man som heter Ove. Känner du honom?
Jag läste boken i september 2013. Sällan skrattar jag högt när jag läser böcker. Sällan gråter jag tårar när jag läser böcker. När jag läste om Ove både skrattade och grät jag. Högt och tårar.
Det finns ju en film nu också. Böcker man tyckt om är ju trevliga att se som film, men böcker man älskat… Nja. Det är väldigt mycket mera komplicerat. Och jag älskade verkligen Fredrik Backmans roman En man som heter Ove.
Trots det satt jag i biosalongen i går. Med Fredriks hand i min. Och när filmen pågått någon enstaka minut grät jag. Första gången.
Sedan fortsatte jag med det. Jag grät utan överdrift mellan femton och tjugo gånger. Jag grät liksom oftast. Min tröjärm gick att vrida ur till sist, förlorade helt sin funktion som tårtork.
Den berättelsen. Alltså, den berättelsen.
Så mycket av det jag tror på finns där. Styrkan i gemenskapen. Betydelsen av sammanhanget. Skönheten i vanligheten. Hoppet i kärleken. Orsakerna till allt. Hjärtat i oss alla. Längst in.
När sluttexterna rullade orkade jag inte ställa mig upp. När jag mötte min spegelbild på biotoaletten var mina ögon rödsprängda. När jag kom ut på trottoaren hade jag en klump i halsen av alla de tårar som bioverkligheten trängde undan.
Det kommer så nära så mycket.
En man som heter Ove. En bok som måste läsas. En film som måste ses. En berättelse som måste berättas.
Nästan för lycklig 
Älskar älskar älskar alla hans böcker, slukade dem alla efter att jag läst Ove. Sedan har jag tvingat alla i min krets att läsa den, mamma, pappa, syskon, vänner, Magnus förstås, och alla har älskat den lika mycket som jag oavsett ålder. Såg också filmen och var glatt överraskad över att den inte var så dålig som många filmer på ens favoritböcker brukar kännas.
Jag har också älskat de andra. Och tvingat min omgivning att läsa. De är så starka porträtt av vad det är att vara människa. Inte råkar du veta om det är någon ny bok på gång?
http://www.fredrikbackman.com
Ack ja. När jag läste boken tyckte jag ibland att herr Backman försökte manipulera mina känslor lite väl mycket och var på min vakt. Jag läste och blev tårögd, men sansade mig ibland och tänkte: ”nej du, den gubben går inte!” Men filmen. Jag kapitulerade så totalt, och inte kunde jag sluta gråta när filmen var slut heller. Det var så mycket sorg, men så mycket skönhet i sorgen också. Oj oj.
Ja Ove med sin underbara ilska, sin grav och sin minst sagt dysfunktionella empati väcker stor medkänsla och kärlek. Jag blir gärna manipulerad till kärlek av sådana människor även om jag precis som skribenet Maria också genomskådade en viss beräknande penna i texturen som nog lite förtog udden av och djupet av kärleken.
Men kanske det var upprepningarna som stal min uppmärksamhet
Jag tyckte den kunde ha stramats åt lite. För att få ännu mer effekt. Manipulation ha! Ja ja. Det är väl tillåtet att manipulera sina läsare, kanske till och med en bedrift. Men filmen borde jag nog se, m jag vågar. Grät som en ylande utböling i von Triers film , minns inte ens vilken, men den enda. ALDRIG MER. SÅ manipulerad vill jag verkligen inte bli. Det var hemskt..
den filmen var verkligen fantastisk!