Måste det pirra hela tiden? frågar sig Pia i dag. 

Bra fråga! Svaret är enkelt men det bör ändå sägas; nej, det måste inte pirra hela tiden. Det kan inte pirra hela tiden. Det inte ens ska pirra hela tiden. 

Pirr är ju lika ohållbart i längden som kött två gånger om dagen och t-skjortor för 4,90. Att pirret ger med sig är helt nödvändigt för att vi ska kunna leva normala liv. Sköta våra jobb, gå ut med våra hundar och engagera oss i samhällsdiskussioner. 

Pirr är överskattat, troligtvis för att underhållningsindustrin överskattat det. Vi har köpt dess berättelse om att pirret är det bästa och att det sedan går bara utför. Men egentligen är pirret ju bara en förrätt. Och inte en sådan där förrätt som överträffar alla andra rätter utan en något torr förrätt som gör att man är tacksam över att det kommer mer. 

Jag knarkar relationsberättelser. Älskar att få ta del av andras historier. Men jag är faktiskt rätt ointresserad av hur folk träffas och vad de faller för och hur innerligt pirret är och om de förlorar förmågan att äta eller sova när förälskelsen är som värst. Jag är mer intresserad av de andra berättelserna. De som börjar där de romantiska komedierna slutar. De som handlar om hur kärleken överlever och dessutom växer mitt i det kaos som ett riktigt liv med en vanlig vardag är. 

En av mina drömmar (och jag har inte många drömmar) är att jag och min Fredrik ska få vara en sådan berättelse. En berättelse som börjar med pirr som sedan blir något starkare, stabilare och bättre. 

Jag tror inte att svaret är att vi borde förvänta oss mindre. Men jag tror att vi måste fundera på vad som egentligen är mycket. Och sedan förvänta oss det genom att satsa på det.

Kärlek. Kallas det visst. Tydligen lite för tråkigt för film men det vackraste, mest spännande och mest otroliga jag någonsin stött på.

Ibland är verkligheten så mycket bättre än filmerna.

Det är vi. Där på bryggan. Tio år efter att vi sa våra livs kanske mest avgörande ja:n. Våra livs troligtvis allra bästa ja:n.