Arvid har en bästa vän. Jag visste inte att treåringars vänskap kunde vara så intensiv. Nu vet jag. 

En gång när vännen hade varit på besök och skulle gå hem igen började Arvid gråta. Hans sorg visste inga gränser. Vännen kramade om honom och försökte trösta. Hon sa saker som Vi ses i morgon på dagis (vilket var sant och rimligtvis borde ha hjälpt). Det hjälpte inte. Arvid stod och grät i trapphuset få vännen gick ner för trappan. Plötsligt vände hon sig om. 

– Jag ska drömma om dig i natt, Arvid. 

Sedan vinkade hon och gick. 

Det hjälpte inte heller. Men mitt modershjärta brast. Tänk att någon i världen som inte är jag tycker om honom så mycket. 

I dag – på den vändag de knappast är medvetna om – var det igen dags för ett avsked mellan dessa två små. Igen kramades de vid dörren. Och så sa Arvid, med armarna om sin väns hals och ögonen i kontakt med hennes:

– Jag älskar dig! 

Och då gråter ju jag förstås nästan. Tänk att han tycker så mycket om någon i världen som inte är jag. 

Han kommer nog att klara sig ändå. Jag säger inte att jag någonsin tvivlat, men jag säger att min tilltro inte alltid varit bergfast. Men han älskar någon som vill drömma om honom på nätterna. Det är mer än man kan säga om många.