Hemvägen känns som en våldtäktsfälla

Jag vägrar låta mig styras av rädsla. Jag vägrar anpassa mig enligt dem som i teorin kan skada mig. Jag vägrar vägra en massa för att det finns risker.

I teorin. 

I praktiken är jag rädd. I praktiken anpassar jag mig visst. I praktiken vägrar jag alldeles för ofta. 

Men i går trotsade jag min rädsla. Jag gick ensam hem från bussen. Sent en fredagskväll. Jag försökte känna mig modig och försökte fokusera på det goda i att jag valde hela det livsutrymme som är mitt. 

Men det är svårt att känna sig modig när man småspringer hem med nycklarna i en knuten hand och telefonen i den andra. När man nervöst tittar bakom sig med jämna mellanrum i tron på att en fara man anar på något sätt är lättare att förhålla sig till. 

Det här har inte blivit värre. Alls. Det har faktiskt blivit bättre. Men det är på inget sätt bra. Och jag känner mig rätt usel. För jag vet ju i teorin att det aldrig får vara min uppgift att inte gå ensam hem sent på kvällen. Jag är bara ännu ett makabert exempel på dubbelbestraffning. Du gör fel om du går ensam hem sent på kvällen och något händer. Men du gör också fel om du inte vågar göra det. Då har du anpassat dig enligt dem, du har sålt din själ och gjort dig själv till ett offer. 

Offer är jag hur som helst, insåg jag i går när jag inbillade mig skuggor, ljud och hot. Jag är ett offer när jag går ensam och faran slår till. Jag är ett offer när jag väljer den dyra taxin trots att jag inte vill men inte vågar något annat. Och jag är faktiskt ett offer också när hela hemvägen känns som en våldtäktsfälla. 

Jag hoppas att min dotter ska bli ett offer som vågar. Om offervägen  nu är den enda möjliga. Det finns många kvinnor i mitt liv som modigt tar bussen när som helst på dygnet och som springer i skogar många timmar efter mörkrets inbrott. Må hon bli mer som dem. Må hennes livsutrymme vara större än mitt. Hennes rädsla mindre. Hennes tilltro fastare.

Mest av allt hoppas jag förstås att de faror som kan hota henne ska vara färre. Eller inte existera alls.

Värld, vi måste fixa det här.

  

Advertisements

3 thoughts on “Hemvägen känns som en våldtäktsfälla

  1. Hmm…jag har inga barn ännu men kommer ALLTID att stå för att man inte ska gå ensam hem mitt i natten om man inte behöver! Oavsett om man är kille eller tjej..tror nämligen inte att man tänker “oj vad jag är glad att jag propsade på att gå ensam mitt i natten” när man sedan ligger brutalt överfallen på sjukhuset….och före samhället ändrar sin syn på våldtäkt och bl.a. höjer straffet REJÄLT så tänker jag inte riskera något genom att ta onödiga risker…och det är faktiskt skillnad mellan att ta onödiga risker och att ge våldsverkare makt!

  2. Jag har aldrig gillat iden att min rädsla för något ska bli ett hinder för mig. Visst har jag rädslor som får mig att krypa undertäcket och önska att Jesus kom tillbaka genast, men att gå på gatorna en sen timme på lördagskvällen, är inte en av dem.
    Kanske jag är naiv som traskar målmedvetet och tryggt på nattens gator. Kanske jag borde bli lite mera som mina vänner och ha ett pepparspray i min ficka eller punga ut enorma summor på taxi fram till dörren.
    Men jag är hellre naiv än medveten om att min rädsla har styrt mitt liv i riktningar jag annars inte skulle tagit. Tror jag iallafall. För om min Gud är med mig, vad kan då vara emot mig?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s