– Det värsta jag vet är när ni bråkar med varandra. 

Det minns jag att min mamma sa ofta när vi var små. Ledset, argt, uppgivet. Och ofta. 

Och jag minns att jag inte riktigt förstod henne. Att jag tyckte hon var dramatisk och överdriven och spänd och borde tagga ner. För det var ju inte så farligt.

Nu är det jag själv som är dramatisk och överdriven och spänd och i seriöst behov av nedtaggning. Och det är ju visst farligt. Åtminstone är det sjukt irriterande. När barnen provocerar, retar, slår och driver varandra till vansinne tappar jag livslusten och vill gömma mig under en sten. Eller också springa runt i hemnet och vråla, så där som de gör. När de sedan leker fredligt och kärleksfullt vill jag bara stanna tiden. De är aldrig finare än då de är finast mot varandra. 

Kasten är tvära, och det är väl just så det är med barn. Jag tror att de den här lördagen har hunnit med typ åtta konflikter och typ lika många jättebra projekt. Och vi har inte ens ätit lunch ännu! 

Inte är det ju konstigt att tiden går snabbt med småbarn. 

  
Tänk att det fanns en tid då vi bråkade. Tänk om vi då hade vetat att det skulle komma en tid då varje stund tillsammans hade ett magiskt skimmer över sig.