Tänk att jag gick och la mig i går med halva huvudet fullt av galaklänning och andra halvan av gårkvällens avsnitt av Idol och det ljuva sällskap som gjorde en bra kväll bättre. Sedan vaknar jag till att Paris står i lågor. 

Det känns som om världen har blivit en annan medan jag sovit. Och ingenting har jag anat. Sällan har sömnen så tydligt skyddat från omvärldens ondska. 

Men hur då en annan värld? Det var ju inte så att världen var precis stilla i går heller. Nej, men jag är människa och när lågorna kryper närmare känns elden genast farligare. När skotten viner i en miljö som påminner om den egna ljuder de på ett annat sätt. På ett bekant sätt. 

De påminner mig om att vi aldrig kan vara riktigt säkra, riktigt trygga. De påminner mig också om att vi inte kan svara med att vara rädda. För livet fungerar inte så. 

Och livet är ju det vi har så länge vi bara har det. Vi kan inte förminska det med en konstant rädsla som ändå inte kan göra oss säkrare eller tryggare.

Den här arma världen behöver ett mirakel. Om vi tror på mirakel eller inte är irrelevant. Vi behöver ett.

När du säger att du inte har träffat en enda intelligent människa som tror på Gud kan jag inte låta bli att tänka att det säger mer om dig än om dem som tror.

På tal om ibland kunna vara teflon.

”Via bloggarna är det de klart minst begåvade i samhället som driver utvecklingen och förändringen av språket” säger en (förstås) anonym kommentar till Anna Jeanne Söderlunds viktiga Vbl-krönika om bloggska. 

Jag borde kanske ta åt mig och känna mig träffad, jag som enligt kommentaren då borde vara en av dessa klart minst begåvade i samhället som förpestar språket med mina skriverier. Men ibland är det så ofantligt lätt att vara teflon. Ibland är det helt omöjligt att ta åt sig fast någon tappert försöker förnedra och kränka. 

Jag påstår mig inte vara Guds största gåva till det svenska språket, men alla vi som aktivt och ofta brukar just det språket är ändå någon slags gåva. Ett språk lever ju på oss som använder det. Utan oss – inget språk. Det är helt fantastiskt att till exempel bloggar gör att fler skriver mer och att språket på det sättet lever. Och ett språk som lever förändras. Ett språk som inte förändras dör. 

Missförstå mig inte. För mig är språket livsviktigt, nästan ett självändamål, och jag totalvägrar ge upp kampen för att både mitt och andras språk hela tiden ska bli bättre. Men bättre betyder inte nödvändigtvis detsamma som så som det var förr. Och bättre betyder inte att det måste gå via idoga studier i språkriktighet och grammatikaliska övningar. Sällan går det till så. Ofta går det däremot via vildvuxna försök och oborstade formuleringar, via många försök och kanske lika många misstag. 

Till vardags är jag dagligen tvungen att peka på de språkfel som unga människor gör. Det ingår tyvärr i världens bästa jobb. Tanken på att det finns en frizon på nätet där den som vill men inte nödvändigtvis kan får pröva sina språkliga vingar är en enorm tröst för mig när jag markerar ännu ett fel i en text där viljan att försöka syns så tydligt. Tanken på att också denna frizon skulle begränsas av strama språkriktighetsregler gör mig bara ledsen. 

Alla vi som älskar språket och orden måste rimligtvis också älska att dessa används flitigt, även om de ibland används på ett sätt som inte passar våra personliga preferenser eller ens våra gemensamma grundregler. Det sägs att den som har språket har makten. Jag skulle också vilja säga att den som tar språket har makten över det. Alla vi som brukar ett språk är med och utvecklar och förändrar det. Också vi som bloggar. Vackert så. Rimligt så.

Ungefär så skulle jag kommentera det här med att bloggare driver utvecklingen och förändringen av språket. 

Det där om att vi bloggare är de klart minst begåvade i samhället ids jag inte kommentera. Tolka som ni vill.

Jag säger ofta till mina elever att en vuxen människa måste ha åsikter. Inte kring allt och inte alltid tvärsäkra. Men hon måste veta vad hon tycker och tänker. En människa utan åsikter kan ju inte vara med och rösta och på det sättet forma ett samhälle och en värld. Att tycka och tänka ingår i konceptet att vara vuxen.

För att kunna möta den här verkligheten övar vi mycket i skolan. Vi ordnar debatter, vi håller argumenterande tal och vi diskuterar aktuella frågor. Vi pratar om betydelsen av respekt när vi möts i en diskussion. Och mina elever är så bra på allt det där att jag stundvis återfår min tro på människans förmåga att möta också dem som tycker annorlunda än hon själv.

Men sedan råkar jag läsa en nätartikel någonstans och jag tar del av en diskussion som inte alls känns genomtänkt, mogen och respektfull utan bara arrogant, överlägsen och onyanserad. Den tro på mänskligheten som jag stundvis återfick när jag befann mig i klassrummet försvinner någonstans mellan sjätte och sjunde kommentaren och jag tänker att det är märkligt att adertonåringar klarar det här när fullvuxna människor inte verkar göra det. För jag utgår från att det inte bara är högstadieelever som kommenterar på Svenska yle.

Det är tråkigt att vi skapar ett diskussionsklimat där det är så svårt att ha en åsikt, åtminstone om man väljer att stå för den med sitt namn istället för att gömma sig bakom en anonym pseudonym. Det är tråkigt att man faktiskt är lite rädd varje gång man sticker ut hakan. Frågan är inte om man får stryk utan hur mycket, hur brutalt och av hur många. Jag har många gånger darrat när jag har klickat på Publicera-knappen. Och jag är inte den enda. Senast i går darrade också Jessica.

Jag tror inte att jag darrar för att jag egentligen borde vara tyst utan för att det kanske finns andra som borde vara det. Inte för att deras åsikter inte ska få höras men kanske för att deras åsikter kunde föras fram på ett ärligare och modigare sätt. Jag inbillar mig nämligen att den som kommenterar anonymt darrar ganska lite och kanske man faktiskt borde darra om man tänker skriva något som lär såra en annan människa. Till och med – eller i synnerhet – om det är en människa som ser på livet på ett helt annat sätt än man själv.

Jag vill inte ha ett samhälle där bara de anonyma vågar ha åsikter och vi andra, skrämda till tystnad, får nöja oss med bilder på blomrabatter och mellanmål. Jag vill ha ett samhälle som är likt det som jag försöker förbereda mina elever för: ett samhälle där vi kan mötas på ett respektfullt sätt trots att vi tänker, tror och tycker olika. Jag vill inte ha censur. Jag vill inte ens ha bort möjligheten att kommentera anonymt. Men jag önskar att vi kunde göra något gott och konstruktivt av det stora ansvar som vår stora frihet innebär.

Barn som växer upp i religiösa hem är mer själviska, mer fördömande och mindre generösa än andra barn. Det konstaterar en stor undersökning som gjorts på flera olika håll i världen. Och det är ju naturligtvis uppiggande läsning för den som själv vuxit upp i ett hem där tron fanns med och som dessutom som bäst fostrar barn i ett hem där tron också finns.

Det finns förstås saker man kan ifrågasätta och kritisera med undersökningen. Kanske rentav så mycket att man till sist kan sudda ut resultatet, men jag är inte intresserad av det. Jag är mer intresserad av hur jag kan hjälpa mina barn att bli så osjälviska, icke-dömande och generösa som möjligt. Min egen tro till trots.

För det första: jag förvånas inte alls av att många människor bara älskar en undersökning som den här. Nu går det liksom att bevisa att troende människor inte är bättre än andra. Och inte bara det. De är rentav lite sämre! Waht’s not to love?

Som om vi som tror någonsin har påstått oss vara bättre. Jo, säkert finns det någon gök någonstans som hävdar att religiöst folk är bättre folk, men åtminstone jag har aldrig någonsin tänkt så. Inte ens i min ungdom när jag ståndaktigt, högljutt och onyanserat stod emot illegal alkoholkonsumtion och föräktenskapligt sex trodde jag att jag var bättre. Jag trodde bara att jag var annorlunda, vilket jag kanske också var. Och det är en otroligt stor skillnad på att anse sig vara bättre och att anse sig vara annorlunda. Och den skillnaden tror jag att många människor ofta missar.

Det verkar finnas många människor som tror att alla troende går omkring och tror sig vara moraliskt överlägsna. Och det gör mig så frustrerad. Och ledsen. Och ibland lite arg. Och samtidigt tänker jag att vi som tror måste göra något väldigt fel eftersom den här uppfattningen så envist lever kvar trots att vi så ofta hävdar motsatsen.

Å andra sidan: enligt en av texterna om undersökningen anser många (i USA drygt hälften och på andra ställen i världen ännu fler) att en människa utan religiös tro inte kan ha någon moral att hänga i julgranen. Och då blir det ju intressant och rentav lite viktigt att en undersökning visar att barn som fostras av religiöst troende faktiskt visar sig ha en sämre moral än andra. Vi kan ju inte ha en värld där vuxna människor går omkring och tror att en troende människa per automatik har en bättre moral än en människa utan tro. Och vi kan absolut inte ha vuxna människor som lär sina barn samma sak.

Jag tycker det otroligt viktigt att vi som vuxna bär vårt ansvar här. Jag vill inte kränka någons religionsfrihet, men även om du på grund av din tro har svårt med en del handlingar och livsval som människor i din omgivning gör så kan du ju inte fördöma dem inför dina barn. Du har absolut ingen rätt att bli förvånad när din nioåring mobbar en klasskamrat med två mammor om du hemma har gjort det väldigt klart att homosexuella förtjänar sin plats i helvetet.

Att vilja göra gott och rätt är en god sak. Men om vi i religionens eller något annats namn ställer så höga och absoluta krav på oss själva och våra barn att nåden inte får någon plats så fungerar det bara inte. Då skapar vi, troligtvis omedvetet men ändå, barn som aldrig kommer att tycka att deras omgivning räcker till och barn som kommer att tycka att andra är sämre än de själva. De ord Jesus sa om att se flisan i en annans öga men inte bjälken i det egna är minst lika aktuella i dag som de var då han sa dem. Och de är utmanande som bara vad just för de flesta av oss – troende eller inte – har en moralisk kompass som vi ju tror vara den rätta. Det är inte alltid lätt att komma i kontakt med andra kompasser.

Samtidigt är dessa andra kompasser vår verklighet och det är vår uppgift att lära oss själva och våra barn att leva med dem, Vi har inte råd att tro att de som tror annorlunda än vi är sämre. Världen förändras och i ditt klassrum och på din arbetsplats finns människor som ser på världen på ett helt annorlunda sätt än du.

Och igen: annorlunda är inte lika med sämre. Annorlunda är bara lika med annorlunda. Vad ditt annorlunda än må vara.

Jag är en vanlig kvinna med en vanlig kropp. Jag väger varken för mycket eller för lite. Jag har en del kroppsdelar som är ganska fasta och en del andra som är ganska dallriga. Så där som de flesta av oss vanliga kvinnor har.

Om en och en halv vecka ska jag gå på gala. Iiiii! Jag bestämde mig för att köpa en festklänning (och jo, det finns hur många orsaker som helst att låta bli men den diskussionen får bli en annan gång i ett annat inlägg) och började frimodigt surfa runt i den enorma djungel av festklänningar som finns.

Jag såg tusen fina klänningar. Kanske utan överdrift, faktiskt. Vackra kreationer på minst lika vackra kvinnor. Sedan försökte jag föreställa mig mig själv i samma kreationer på en gala i Vasa och då… var det inte riktigt lika vackert längre. De flesta av de festklänningar jag snubblade över är helt klart inte gjorda för vanliga kvinnor. Vi som har kroppar som gör sig bäst i kläder (åtminstone när våra kroppar ses av blickar som inte bara älskar) har helt klart ett ganska snävt utbud. De klänningar som finns är inte bara svåra att bära för alla, utan också omöjliga att bära för de flesta.

Det fanns en tid när jag inte brydde mig. När jag helt kallt klickade hem klänningarna ändå och liksom hoppades att min kropp skulle anpassa sig och leverera när klänningen väl anlände. Trots att klänningen var så kort att den slutade redan före den började. Trots att urringningen passade bara dem med minus-kupa. Trots att ryggen var så bar att den tillät varken behå eller trosor. Jag chansade. Hoppades. Ville.

Föga förvånande ställde kroppen inte upp och många av de där klänningarna användes en gång eller två eller noll och sedan gav jag bort dem till något missionsloppis som troligtvis besöks främst av kvinnor lika vanliga som jag själv.

I dag vet jag bättre. I dag är jag helt ointresserad av att lägga ens små summor pengar på plagg som inte passar på min kropp utan på en kropp som någon någonstans tycker att jag borde ha eller åtminstone hoppas få genom att klicka hem de där plaggen. Som ju aldrig var tänkta för mig. Jag vet i dag att norm och normal i dagens förvirrande värld har nästan motsatta betydelser men att det inte är jag som är fel.

Jag klickar numera hem med omsorg. I djungeln fanns det några få festklänningar som jag kan tänka mig att bära i dagsljus och de får komma hem och granskas kritiskt i just dagsljus. Om de inte håller måttet är det deras fel, inte mitt. Jag är tusen gånger mer normal än klänningar som inte går att kombinera med underkläder.

I dag kan vi läsa att den kollektion som gjorts för H&M i samarbete med Balmain sålde slut direkt. Bland de plagg som gick åt som smör i solsken finns den grönglittriga klänningen ovan, en klänning som inte precis bärs upp som smör i solsken av de flesta av oss dödliga. Den är slutsåld.

Jag hoppas ju att det är de där några få odödliga i vårt land som köpt den och att de kommer att bära den inför våra förundrade blickar både fem och femton gånger. Men jag är lite rädd att det är jag själv för tio år sedan som klickat hem ännu en klänning som kommer att hänga alldeles för länge oanvänd för att den egentligen aldrig passade. Och sedan kommer den i bästa fall befolka ett loppis och i sämsta fall en soptipp.

Och i ännu sämsta fall få någon att känna sig otillräcklig och onormal och fel. Fast det var klänningen hela tiden.

Fredrik är lite sur på mig. Vi är inte mer spännande som par än att orsaken är den klassiska, den återkommande, den vanliga. Jag har glömt något som får konsekvenser för någon annan än mig själv. Och den här gången kostar min glömska Fredrik ett möte.

Jag tar på mig den skuld som är min. Den klär mig inte. Aldrig är jag så skadskjuten som när Fredrik är besviken på mig. Ibland tror jag att jag faktiskt klarar allt så länge han och jag har det bra, och de korta stunder då vi har det bara halvbra tror jag det mer än någonsin. I det läget smakar livet illa.

Jag ber om förlåtelse. Säga vad man vill om mig, men snabb till att be om förlåtelse är jag.

Och han tittar på mig. Och sedan på den madrass som står och lutar mot väggen i vårt sovrum.

-Jag förlåter dig om du för bort madrassen till förrådet, säger han.

Och vi skrattar. Det är ju ett bisarrt villkor för förlåtelse. Jag är så uppenbart redan förlåten. Förlåtelse som kommer med madrassrelaterade villkor är ju redan given, det vet alla. Men jag bär madrassen till förrådet i alla fall och känner mig lite dubbelförlåten. Och vet att jag mycket väl kan komma att behöva det.

Med honom skrattar jag mest och bäst. (Foto av Kavilo photography)

Egentligen vill jag bara skriva om min pappa i dag. För det finns så mycket vackert att skriva och i dag är hans dag. Men jag är i allra högsta grad ett nyfamiljsbarn och det gör min berättelse mer komplicerad och mindre min eftersom den också berättar så mycket om så många andra.

Så jag skriver inte. Här. Men jag tänker att det är helt fantastiskt fint att han blev vår. Att han kom in i vårt liv och bara passade så bra just där. Att han och hans kärlek räckte till oss också. Och nu till våra barn.

Det är lätt att vara tacksam. Vi kan lämna det där.

Det går inte alltid som på Strömsö, det här som heter liv. Men det kan vara varmt och harmoniskt och vackert också på andra ställen. Också andra berättelser än de ursprungligen tänkta kan sluta väldigt lyckligt.

Idag fyller den här bloggen sex år. Tänk. Den 8 november 2009 skrev jag mitt första inlägg här och sedan dess har vi kilat stadigt, jag och den här bloggen.

Välkommen med på en resa! Jag har besökt min blogg. Alla år den 8 november och bjuder här på några inlägg från årsdagar som varit. Ibland är de rätt bra, ibland är de rätt meningslösa. Ibland fanns en frestelse att välja ett smart och välskrivet inlägg från någon närliggande dag, men jag motstod frestelsen. Jag offrar min stolthet till förmån för ordning och reda. Häng med!

Mitt allra första inlägg var rätt okarismatiskt och handlade om att jag hade flyttat min blogg. Före det bloggade jag på bloggen.fi i drygt tre år. De texterna saknar jag nu. Någon av alla de som säger att ingenting någonsin försvinner från internet kunde gärna leta fram mina gamla texter och ge dem till mig. Det skulle uppskattas. Massor.

På bloggens ettårsdag skrev jag typ fem inlägg, jag spottade ur mig enormt många inlägg på den tiden. Dagen till ära hade jag publicerat en outfitbild och kan därför upplysa er om att jag såg ut så här:

Jag hade ordnat frågestund och svarade på frågor. Du kan läsa svaren här. Bra frågor! Jag tar inte ställning till svarens kvalitet.

När bloggen fyllde två år var Ingrid nästan tre och ett halvt och hade höga förväntningar på julen. Ett annat inlägg från samma dag avslöjar att jag sprang 5 kilometer tidigt den morgonen. Tänk att jag har kunnat göra det så länge.

Bloggen fyllde tre år i november 2012. Jag hedrade treårsdagen med att skriva ett nästan äckligt optimistiskt inlägg. Men håll ut! Det finns också negativa tendenser där.

Min blogg firade aldrig någon fyraårsdag. Jag var tydligt gälit stressad i just de dagarna. Men ni kan kika in på granndagarna. Här kan du läsa om mitt dagsprogram den 6 november samma år och den 11 september myntade Ingrid ett uttryck som fortfarande hänger stadigt med i vår vardag.

För ett år sedan fyllde bloggen fem år och jag skrev om ett rörande möte med Ingrid som hon är när vi inte är med.

Sex år. Hurra! Jag är så själviskt glad över att jag har skrivit allt det jag har skrivit under dessa sex år. Visst, ibland har jag skrivit sådant som jag ångrat i efterhand men i regel är det bara guld att det alls finns. Att kunna besöka den jag var för ett, tre eller fem år sedan är ju fantastiskt.

Att ni som läser finns är ännu bättre. Jag tvivlar på att jag skulle skriva lika ofta om jag skulle skriva bara för mig själv, Gud eller skrivbordslådan. Tack!

Det sägs ibland, till exempel här, att man delat jämt om båda upplever sig göra 60 procent av hushållsarbetet. Jag förstår tanken men jag godtar den inte riktigt. Jag har alltid siktat på 50 procent. Och egentligen helst 40.

(Och nej. Du som provoceras av jämställdhetssträvan och feminism och redan kände hur pulsen ökade kan andas ut, tagga ner och lugna dig. Det handlar inte alls om att jag tycker att kvinnor ska göra bara 40 procent eftersom de redan så länge har gjort hela sin del och mycket, mycket mer (även om det faktiskt kan anses vara en högst rimlig synpunkt i sammanhanget). Jag tycker att män också kan sikta på 40 procent. Så det handlar om något helt annat.)

Om jag skulle uppleva att jag gör 60 procent skulle jag lätt kunna bli lite bitter. Jag är i grunden en rättvisekämpe utan dess like och har ett förflutet som den som delade glassbitar med linjal och ett nuvarande som den som helst inte delar med sig av sin glass alls. I min värld är det inte alls otänkbart att byta varannan bajsblöja. Det är tvärtom ganska rimligt. Så om jag skulle gå omkring och anse mig dra 60 procent av lasset skulle jag lätt bli missnöjd. Tycka att jag är ganska bra och att Fredrik inte riktigt levererar.

Om jag däremot upplever att jag gör 40 procent så tycker jag fortfarande att jag är ganska bra (jag är ju ingen sliskig parasit som fixar bara en femtedel) men jag tycker dessutom att Fredrik gör allt jag önskar och ännu mer. Och alla gånger ser jag hellre honom som en över- än en underpresterare. Hellre lever jag i tacksamhet över en man som gör mer än han måste än i missnöje över en som inte når upp till mina förväntningar. Hellre så, om jag får välja. Och i just det här fallet tycker jag faktiskt att jag får göra det. Välja, alltså.

Om båda går omkring och upplever att de gör bara 40 procent av allt hushållsarbete så finns kanske en risk; tänk om bara 80 procent av jobbet blir gjort! Ja, tänk det. Tänker jag då. Och bryr mig inte nämnvärt. Så länge alla är mätta och glada och vi anar golvyta och hemmet inte luktar konstigt eller tar skada så räcker 80 procent gott och väl.

Jag tror att slutresultatet är ungefär detsamma vare sig man strävar efter 60 eller 40. Men jag tror att vägen dit är mycket roligare om man väjer det senare.

Och jag är i sanning en sucker för roliga vägar.