Mycket kan man säga om mig, men den intressantaste gaffeln i lådan är jag inte. Jag har ingen rafflande berättelse som ramar in mitt liv. Jag bär på ytterst få erfarenheter som skiljer mig från mannen på gatan. Jag är ärligt talat hopplöst vanlig och ganska tråkig.

Men också fruktansvärt lycklig och väldigt tillfreds.

När jag var femton var min största skräck att bli ointressant. Jag trodde att den kamp om uppmärksamhet och popularitet som pågick i högstadiekorridorerna aldrig någonsin skulle ta slut. Jag trodde att bara den som sågs av många var värd att se och att det var bättre att väcka negativ uppmärksamhet än att inte väcka någon uppmärksamhet alls.

Ibland är det så skönt att inse att man hade så fel.