Bordsbön i skolan

I Pedersöre diskuteras bordsbön i skolor som bäst. Jag antar att diskussionen ter sig absurd i de flesta öron; finns det faktiskt skolor där lärarna leder bordsbön? Men ja, de finns. Och nu är frågan om de ska få fortsätta finnas också i framtiden. 

Jag tycker det finns något väldigt fint i bordsbönen även om den alldeles för sällan är en del av min egen vardag. Lite för ofta intas mina måltider under omständigheter som inte uppmuntrar till den bordsbön som jag egentligen alltid vill be. Bordsbönen lär mig tacksamhet och för mig är tacksamhet en inställning till livet som jag alla dagar vill slå vakt om. Bordsbönen påminner mig om att den mat som finns på mitt bord inte är en rättighet utan en gåva. Den påminner mig om att den familj och de vänner som jag äter tillsammans med också är mig givna och värda min kärlek och omsorg. Den påminner mig om att jag har förtjänat ganska lite av allt det jag har fått. Allt det i ett enkelt Tack gode Gud för maten. Amen. 

Trots att jag ser mycket gott i bordsbönen ser jag problem i att den görs till en rutin i skolan. Jag förstår dem som menar att det är besvärligt för barn med annan religion, även om det sällan verkar vara just barn med en annan tro som ser problemet utan snarare föräldrar utan någon tro alls. Men jag förstår poängen, absolut. Jag fattar också tanken med en skola som är religiöst neutral. Förstås. 

Men för mig personligen är ett av de tyngsta argumenten mot bordsbön i skolan att det på något sätt urvattnar bönen i sig. Att vi säger att bordsbön är okej för att den är en del av vårt kulturarv förminskar bönen som ju egentligen är ett samtal mellan en människa och universums skapare. Den blomstertid nu kommer har mist något av sin charm för mig eftersom den inte mera får vara en lovsång till den Gud som ville naturens återuppståndelse varje år utan numera är bara tradition och nostalgi. Visst, kristen tro är naturligtvis en viktig del av vår kultur, men det är så mycket mer än så för så många och jag vill ogärna själv förminska min tro genom att kalla den tradition och kulturarv.

Den trosutövning som ens lite grann upplevs som tvång är alltid besvärlig. Som kyrka har vi kanske inte råd med den maktposition som folk tror att vi har om vi får be bordsbön i skolan. Kyrka och makt har i regel rimmat ganska illa och jag är inte alls säker på att bordsbön skulle utgöra något undantag. 

Jag gillar bordsbön. Ber den gärna och förhoppningsvis oftare nu när jag tänkt efter, älskar som sagt påminnelsen om tacksamheten. Men jag ber helst med dem som vill be och väldigt ogärna med dem som känner sig tvungna och obekväma. För jag ber. På riktigt. Min bön är uttryck för tro, inte kultur. Och därför känns den obekväm i skolan. 

Advertisements

4 thoughts on “Bordsbön i skolan

  1. Bra skrivet! kan inte heller förstå att någon som inte är troende vill gifta sig i en kyrka eller döpa sina barn.

  2. Jag omfattar helt dina tankar…som lärare tycker jag det är tragiskt då man endast använder bordsbönen som ett sätt att få tystnad o lugn inför en måltid eller som avslutningssignal. Då kan man lika bra hitta på något annat som ger den effekten.

  3. Förstår dina tankar men tänker samtidigt att det kanske finns elever som faktiskt njuter av bordsbönen. Elever som är vana att be hemma eller sådana som inte alls uppmuntras till att be men som har en längtan efter Gud, för deras skull kanske de övriga kan “genomlida” några sekunders bön inför maten? Jag har uppriktigt svårt att se den “skada” en bordsbön kan ge barn.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s