Bakom mig har vi sportlovets värsta dag. Sportlovets enda dåliga. I en hel vecka fick vi leva med de bästa som finns och nu plötsligt ska vi tillbaka till vardag och verklighet. En vardag och verklighet som jag vet att jag egentligen älskar, men en vardag och verklighet som jag just nu inte ens riktigt minns. Så total har av- och bortkopplingen varit.
Lycka är att ha ett semesterparadis där man kan koppla bort vardagen helt. Mer än lycka är det vi har; en rad av semesterparadis där vardagen är fjärran. Så är det för den som inte bor där familjen bor.
Redan före klockan nio idag (svensk tid, men ändå) grät Ingrid och hennes mest jämngamla kusin. De som är varandras bästa vänner i hela universum. Några timmar senare grät deras mammor. Också vi är ju varandras bästa. Hur många gånger under veckan som gått har vi frågat oss varför vi inte bor på samma ställe? Tjugofem. Kanske. Hela tiden.
När vi lever tillsammans lever vi ju bäst.
Och jag tror egentligen inte att det gäller bara oss. Jag tror att de flesta av oss mår bäst av att leva tillsammans. Jag tror inte på kärnfamiljen. Kärnfamiljen räcker inte riktigt till. Vi behöver flera vuxna händer. Vi behöver mera omväxling och stimulans. Vi behöver skratta tillsammans de gånger vi skulle gråta ensamma. Vi behöver kunna äta glass tillsammans efter att barnen lagt sig. Just det hänget är kanske ärkehänget.
Vad jag gör åt det här då? Åt insikten om att mitt liv blir rikare när det delas tätare med flera? Ingenting i vardagen. Helsingfors drunknar inte precis i hus där flera familjer kan dela liv och vardag utan att det blir för trångt och för mycket av det goda. Och för dyrt. Men när jag är ledig, när jag tar paus från den vardag där drömlivet känns som en omöjlighet, då flyttar min familj ihop med andra och då lever vi drömmen. Då har vi plötsligt det där gemensamma och delade livet.
Ibland kan jag vara irriterad på att vi alltid packar väskor dagen innan en ledighet, att vårt hem bebos av andra eller ingen när vi skulle ha mest tid att vistas i det. Men alla gånger föredrar jag att få leva lite mer som jag egentligen vill när ledigheten kommer. Att packa halva hemmanet, sova på madrasser och ha ett mindre bekvämt och praktiskt mera utmanande liv är alla gånger värt det. Alla.
Jag har tre småsystrar. Jag är stoltast i världen över dem. Men min kärlek är större än stoltheten. Alla tre fick jag dela liv med under sportlovet. Lyckliga jag. Tacksamma jag.
Nästan för lycklig 
Ja, visst är det tråkigt när man blir dissad. Men representerar man en religion som har så mycket makt i världen som kristendomen har så får man nog ta det. Och står man själv för ett maktspråk som hör till det starkaste i världen, så ska man inte klaga. Vad jag menade i mitt tidigare inlägg – som tydligen är censurerat, förstås, må inga avfällingar säga något här på denna sida – var att religionerna inte har monopol på helighet. Det finns en sekulär helighet, som ni inte ska blunda för. Det är inte bara för att man tror på Gud eller någon gud eller på något som är större än en själv som man har rätt att påstå att det handlar om helighet. Ateister har också sin helighet, men det kräver en hel del snaju för att man ska förstå det. Livet är till exempel absolut heligt för en ateist. Människolivet. Naturen är helig, rättvisan är helig, moralen är helig, inte den där moralen som säger att kvinnor och homosexuella inte har i kyrkans ledning att göra – utan en betydligt högre moral. Betydligt högre. En moral som tycker att det är snuskigt att skrämma små barn med att de är så syndiga så en helt oskyldig man måste dö på korset för deras skull. Det är morallöst och elakt och dessutom – hu nu säger jag det igen – korkat. Fast vill man ha makt så är det inte korkat, det är jätteslugt och klokt att skrämma folk med blod och eld och helvetet. Då får man makt. Ateister är inte intresserade av den sortens makt. Det är på något sätt så tragiskt när troende människor jämt propsar på att bli respekterade. Så gör inte andra. Jag springer inte omkring och kommenderar folk att respektera mig och inte heller ropar jag på polis när nån ritar bilder som jag inte tycker om… osv.
Hej, Helena!
Vad roligt att du läser min blogg och blir så engagerad att du vill kommentera.
Din senaste kommentar finns publicerad och synlig under det inlägg där du skrev den. Jag har inget behov av eller lust att censurera den. Har rentav svarat på den, men du svarade inte.
Jag skulle gärna diskutera vidare med dig, men jag tror att vårt samtal skulle göra sig bäst i ett annat forum. Kalla mig gammaldags, men ibland är det svårt att ta en svår diskussion när man själv är helt öppen med vem man är och den andra angett en e-postadress som inte finns.
Kontakta mig gärna per e-post om du är genuint intresserad av att diskutera och samtala vidare. Jag tror vi har mycket att lära varandra, men dräpande debatter är jag väldigt ointresserad av. De bär ingenstans.
Ha en fin fortsättning på måndagen. Jag är glad åt att du har hittat en livssyn som bär dig. Hoppas du någon gång kan glädja dig med min.
Amanda
Okej, jag klarar inte riktigt av dessa konxstiga saker. Du har satt mitt inlägg under fel rubrik. Mn nu när jag hasr hittat det så ska jag svara bara jag hinner.
Jag kan inte välja var din kommentar kommer. Den syns där du skrivit den.
Nej, jag är inte intresserad av att diskutera, jag slänger bara in mitt veto när jag råkar se något som väldigt mycket retar mitt ordningssinne. Min e-postaderess finns visst, men jag satte dit den för att det krävdes, inte för att starta en diskussion. Tänk nu om dom som tror på horoskop skulle vara lika snarstuckna som ni kristna. Vilket hallå det skulle bli.
Nej jag tycker inte heller om att vara elak och snorkig, men när nivån på argumenteringen är så eländig, Sluta för Guds skull joma och tjata om hur illa behandlade ni blir. Har du en underbar tro så nöj dej nu med det. Jisses, det där propsande på att få respekt gör i alla fall mig helt galen. Jag är inte till min natur en mobbare, men nog får jag lust att säga allt möjligt fult. Det är ingen ursäkt förstås. men ta ett gott råd. Sluta joma.
Jag är helt för religionsfrihet, jag stör er inte i era kyrkor, jag lämnar er i fred. Men flyg inte på mig med krav om respekt, för det får ni inte från mig. Punkt. Slut.
Vad tråkigt att du inte är intresserad av diskussion. Men helt förståeligt och helt okej. Någon måste någon gång ha gjort dig väldigt ledsen eller sårad eller arg i kristenhetens namn och det är väldigt tråkigt.
Du behöver inte respektera mig. Det är ditt val. Men du behöver inte heller anklaga mig för att ha en syn på homosexuella eller kvinnor som du inte alls vet om jag har. Då är det svårt att låta bli att joma.
Att du anser mig vara en människa som inte är värd din respekt gör mig mera förundrad än ledsen. Hur kan du, som säger att människolivet är absolut heligt, nu säga att en levande människa inte får din respekt?
Nå, det är nog inte alls så djuppsykologiskt och dramatiskt som du kanske tror. Jag växte upp med Gud och Jesus. I min barndom fanns det inte en chans att säga att man inte trodde.. jisses man var dömd till helvetet i så fall. Och jag är inte särskilt gammal. Jag ansträngde mig att uthärda de religiösa. Hemma hade jag kloka och fritänkande föräldrar, men så fort jag gick ut så kastade sig de gudliga över mig. Jag försökte göra som mina föräldrar, tiga. Med åren växte min förtrytelse vilket du säkert kan förstå. Sen hände det en svår olycka och de som svek var de religiösa, de antydde till och med att det nog berodde på mina synder… Det var inte en enda sak, det var åratal av gnat och gnäll. Nå sedan började jag studera på allvar. Det är därför jag kan säga så mycket i allmänhet. Det är TYPISKT för kristna människor osv.
Beträffande respekt måste du lära dig lite differentiering. Jag respekterar inte din tro. Dig, människan dig, respekterar jag naturligtvis. Jag hyllar religionsfrihet, var och en har rätt att tro på vad den vill och täcks. Men då du och de dina så pockande kräver av mig att jag ska respektera er tro så måste jag tyvärr säga nej.
Och jag tycker nog att du är lite naiv när du svär dig fri från alla fel inom kyrkan. DU är minsann inte sådan. Nehe, men varför är du med där då? Nu orkar jag inte mera.
Hej Amanda!
Jag känner dig inte men jag läser din blogg och jag älskar älskar älskar hur du skriver. Om dina tankar och om din tro och just nu om kärlek och gemenskap.
Jag är 25 och funderar på hur jag vill leva mitt liv, speciellt om jag nån gång har lyckan att ha barn. Ja och annars också. Hur mår jag bäst? Svaret är ju med andra. I gemenskap.
Och den här tanken du har om att man mår bäst av att leva flera vuxna och fler barn tillsammans, nära, den tror jag också på. På samma gång går den så totalt mot rådande normer där det snarare känns som att alla borde klara sig själva så långt det går.
Jag studerar vid ÅA och studierna är årskurslösa och man har ingen basgrupp utan alla ska studera i egen takt och självständigt. Folk kommer och går, läser olika ämnen, far på utbyte, kommer tillbaka, flyttar bort, flyttar hem. Saker förändras, så är det ju (och kanske allra mest under studietiden, eller vad säger du som har den bakom dig?).
Men ditt inlägg väckte på något sätt en slumrande längtan i mig, en längtan efter mer gemenskap, och ett samhälle där vi faktiskt sku förstå vikten av att skapa den här gemenskapen tillsammans, inte lägga ansvaret på var och en enskilt.
Tänk om vi till exempel sku få ha klasser också här på universitetet, inte bara akademisk frihet att läsa vilka ämnen och kurser vi vill, med olika människor varje gång.
Det skrämmer mig att vi förväntar oss av oss själva och av andra att vi ska klara oss så självständiga och att vi inte ska vara beroende. Jag tror vi behöver mer gemenskap.
Hej, Fanny!
Tack för din fina kommentar! Vad glad jag blir.
Jag tror ju som du att vi mår bra av gemenskap och jag minns också att studietiden inte direkt bäddade för gemenskap. Själv var jag i ett skede borta heltid i tre-fyra månader när jag jobbade som praktikant på yle och ingen – varken studiekompisar eller föreläsare – märkte något.
Vi måste under studie- och arbetsliv hitta den där viktiga gemenskapen på annat håll. Den kommer inte gratis till oss på samma sätt som tidigare. Hoppas du har goda vänner som du får dela livet och vardagen med!